En klantig präst som strular till vigselakten, en smågalen bestman som håller ett bisarrt tal och två älskande som möts i hällande regn.

Hrm…

”Fyra bröllop och en begravning” harklar sig i filmhistoriens kulisser.

Jo, det är klart att den gamla 90-talshitten pockar på uppmärksamhet i den brittiska romkomen ”I Give It a Year”, men egentligen andas den senare faktiskt mer Ricky Gervais än Hugh Grant.

Dels för att huvudrollen Josh (Rafe Spall) har fått låna det mesta av sin mimik och lätt autistiska framtoning av Andy Millman i tv-serien ”Extras” men framförallt för att det är Gervais parhäst Stephen Merchant som spelar ovan nämnde best man – en lätt vriden sanningssägare med tydliga tourette-tendenser.

Merchant är som vanligt hysteriskt underhållande, hans enastående timing och knappt byxmyndiga framtoning förgyller varje ruta han medverkar i; och de är rätt många. Utan honom ingen ”I Give It a Year”.

Det inser nog även Dan Mazer (manus och regi) som aldrig riktigt släpper komikern ur sikte. Från början är hans karaktär tämligen välintegrerad i manus, men efter ett tag föräras han rena solonummer där resten av ensemblen reduceras till åskådare.

Kul för en merchantmaniker som undertecknad, mindre lyckat för filmens helhet.

Natalie är en smått anal affärskvinna av bättre börd, Josh en arbetarslacker med oförlösta författardrömmar. Alltså ett omaka par som i verkligheten sannolikt inte skulle komma på spottavstånd från varandra, men med hjälp av genrens internlogik står de ändå snart framför altaret. Några månader senare inser de att de kanske var lite väl heta på avtryckaren.

Eftersom det är Hollywood-pengar i produktionen träffar Nat en bakåtslickad jänkare med fet plånbok, medan Josh inser att han fortfarande är kär i sin gamla amerikanska flickvän som återvänt till London efter jobb som biståndsarbetare.

”I Give It a Year” är tunn och lättläst som en flanellograf.Glidarkostym står mot palestinasjal, filantropi mot egennytta – men sympatierna är ändå förvånansvärt välfördelade mellan rollfigurerna, vilket i sig är upplyftande men egentligen inte spelar någon roll eftersom de alla är pappfigurer.

Det i sammanhanget höga betyget tillägnas främst den sketchartade men i bokstavlig mening skrattretande sex- och relationskomiken som ger oss låg humor på rätt hög nivå.