Som tonåring uppfann Joy Mangano ett fluorescerande hundhalsband för att rädda husdjuren från att bli överkörda om nätterna. Det blev aldrig något patent och ett år senare kom ett multinationellt bolag på samma idé och tjänade storkovan. Där och då bestämde sig Joy Mangano att nästa gång, nästa idé: den ska förverkligas. 

Det gjorde den också, i form av en mirakulös golvmopp, men den satt långt inne och det gick åt mycket blod svett och tårar. Ingredienser perfekta att koka ihop en film om den amerikanska drömmen på.

I filmen spelas Joy Mangano av Jennifer Lawrence. Till en början går det sådär i vuxenlivet för Joy. Hon får lägga drömmarna på is. Kärleken kommer emellan. Det tillkommer barn. Hon tvingas skippa college för att ta hand om sina dysfunktionella föräldrar. Hon skiljer sig men måste ändå låta sin snälla nattklubbssångare till exman bo i källaren tillsammans med Joys pappa, själviskt och gåpåigt gestaltad av en rolig Robert DeNiro.

Jennifer Lawrence är en briljant skådespelare. Att hon Oscarsnominerades för debuten i Debra Graniks mästerverk ”Winters Bone” var inte konstigt. Det konstiga var att hon inte vann. Det gjorde hon däremot 2012 för sin insats i David O. Russels ”Du gör mig galen” (Silver Linings Playbook). Nästa år nominerades hon igen för bästa biroll i hans ”American Hustle”.

I ”Joy” jobbar de tillsammans för tredje gången och chansen är stor att det blir ytterligare en nominering. Men även om Jennifer Lawrence glänser som Joy Mangano lyckas hon inte hålla filmen på den höga nivå O. Russels filmer brukar utspela sig på.

Men att den har premiär på juldagen i ett Sverige där två tredjedelar av landet har tvåsiffriga plusgrader passar utmärkt för den som vill fly verkligheten ett par timmar: Det snöar både ymnigt och behagligt på den amerikanska östkusten. Dessutom är svenske Linus Sandgrens foto lika grådaskigt inbjudande som det var i ”American Hustle” och berättarrösten som görs av mormor Mangano får det trivsamma matinémyset att växa.

De delar av filmen som handlar om den kollriga familjen är lika skojiga och smarta som i ”Du gör mig galen”. Och greppet att låta den dags-tv-såpa Joys mamma är så beroende av rinna ut i resten av filmen är också bra. Isabella Rossellinis stiliserade rollfigur, den rika änkan Trudy (som blir ihop med Joys pappa Rudy), skulle till exempel fungera lika bra i såpan som i den faktiska filmen.

Men de delar som handlar om lyckan i affärsvärlden är sämre. Det är som att verkligheten lägger hämsko på historien: Ja, Joy uppfann moppen, vi vet. Hon fick patent, lånade en massa pengar och efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades hon kränga miljoner magiska svabbar och bli härligt svinrik.

Men någonstans vid den femte sorgen och den sjätte bedrövelsen tröttnar jag. Filmens förtexter säger att den är inspirerad av Joy Manganos historia, inte att den ska redogöra alla hennes turer med moppen. 

”Joy” hade varit en bättre film om den fokuserat mer på de härligt helnippriga familjerelationerna istället för på hennes amerikanska sanndröm. Den är helt enkelt inte tillräckligt raffinerad.