Betyg: 4 av 5
Regi: Sean Durkin
I rollerna: Elizabeth Olsen, Hugh Dancy, John Hawkes, Sarah Paulson
Martha Marcy May Marlene är Sean Durkins långfilmsdebut och en av senaste årets intressantaste filmer.
Kusligt och obehagligt, men samtidigt lockande och förföriskt, skildras livet i en sekt, vilket gör det ännu mer ruskigt och realistiskt.
Huvudrollen Martha spelas av Elizabeth Olsen, yngre syster till de mer berömda tvillingarna Olsen, Ashley och Mary-Kate.
Martha, (Elizabeth Olsen) försöker att fly från en sekt och söker upp sin syster som är hennes enda släkting i livet.
Hon får bo tillsammans med systern och hennes man i ett bekvämt sommarhus med sjötomt i Connecticut och försöker acklimatisera sig till ett normalt liv.
Elizabeth Olsen gör en en fantastisk prestation som mentalt nedmonterad ung kvinna med trasig själ, som går vilse mellan två världar, där hon inte kan existera i någon.
Handlingen glider mellan nutid i systerns hem och tillbakablickar till det frugala liv som hon lämnat på farmen i delstaten New York där det till att börja tycktes finnas en vackert inkluderande hippie- liknande gemenskap.
Ett självförsörjande kollektiv, där man odlar sin egen mat, delar på allt, och sover och äter tillsammans.
Förvisso äter männen först och kvinnorna sen, men med en sammetsögd och till synes kärleksfull ledare Patrick spelad av John Hawkes (Winter's Bone. En ledare som generöst uppmuntrar till en liberal inställning till sex kollektivmedlemmarna emellan och till att ta herravälde över liv och död även utanför farmens inramning...
Vapenträning ingår i hans lära.
Patrick glider från att vara karismatisk, viril och ömsint till att begå sexuellt och själsligt övervåld mot sina unga adepter, i kärlekens namn.
Efter en tid är det väl naturligt, en ära till och med, att ledaren
under rituella former våldtar den som är ny i gemenskapen- som en slags initation.
Marthas identitet luckras upp och det egna namnet är något av det första som hon blir lotsad till att ge upp, hon döps om av Patrick till Marcy May.
Det är riktigt läskigt. Filmen ger bit för bit delarna av pusslet och ledtrådarna till hela bilden och omfattningen av Marthas
mörka bakgrund och år i sekten.
Ju mer så kallad normalitet som Martha utsätts för i systerns hushåll med en frustrerad man som inte kan omfatta hennes psykotiska
och aparta utbrott och systerns längtan efter trygghet enligt konvenansens alla regler, desto starkare reagerar hon på de fruktansvärda minnen hon har från sitt förra falska men kanske enda riktiga liv.
Kärleken räcker bara så långt även systrarna emellan,
vilket gör Marthas osäkra öde i slutet sällsynt oroväckande och tungt.
Isabelle Espinoza