Det var kärleken som förde Kandia från Gambia till Sverige för cirka 30 år sedan, men nu är hon en ensamstående mamma, fast i betongförorten. Hon har fått nog av kyla och vardagsrasism, längtar efter ett självklart sammanhang och beger sig hem till Afrika. Den rappande sonen Ibbe blir först kvar för att vårda sin hiphop-karriär, men tar sedan rygg på sin mor.

Det första, sista och bästa med den här berättelsen om två identitetssökande människor i samtida Sverige stavas Adam Kanyama. Han lär vara ett stjärnskott på den svenska hiphop-scenen men eftersom jag har lika bra koll på den som på det sydtyska joddlandet var han för mig en helt ny bekantskap – som kommer in och äger varje scen som sonen Ibbe.

Okej, den psykologiska tyngden är kanske inte monumental, men han har en självklar och avslappnad närvaro framför kameran, som många av de skolade skulle äta upp sin basker för att uppnå.

I en intervju inför premiären säger den unge musikern med ett zlatanskt självförtroende att ”Jag är en bra skådespelare. Jag har en naturlig talang”.Det är bara att hålla med (och kanske morra lite över att man själv aldrig haft en liknande självtillit…).

Resten av skapelsen har inte riktigt samma övertygelse, i alla fall inte om sin egen genomslagskraft – vilket skulle kunna vara förklaring till att filmmakarna har lagt all undertext på ytan. Det här är en välvillig film som osar god vilja, som vill uppmärksamma såväl första- som andragenerationens invandrares identitetskonflikt, och blotta den strukturella rasismen. Och visst, det gör den, och det är ju bra, men iscensättningen är tyvärr lite för trubbig för att kunna ge tankegodset en kännbar inramning.

Sentenser och konflikter talas inte sällan ut i ord ”Jag känner mig som en elefant utan flock” och agerandet är på vissa händer av samma övertydliga art.

Ja, lite som i 70-talets så kallade ”sportlovsfilmer” som hade just den här kombinationen av lättfattligt vardagsdrama med social tanke och uppbygglighet.

Med detta inte sagt att ”Medan vi lever” är en kraschlandning, långt ifrån. Det finns en hel del sekvenser som tar tag, som sätter berättelsen här och nu. När den i Sverige boende regissören från Burkina Faso, Dani Kouyaté, låter Kandia (och hennes närmaste) brottas med mittlivskris, uppfostran av barn, och andra universella problem som alla brottas med, oavsett ursprung, lever filmen upp. De insprängda surrealistiska drömbilderna bidrar också med en snutt egenart, men annars utgör ”Medan vi lever” en förvånansvärt ljummen miljö kring en het Adam Kanyama.