Köpenhamns fattigkvarter precis i slutet av första världskriget skulle lika gärna kunna vara Charles Dickens London eller Victor Hugos Paris.

Filmiskt ekar det av både David Lynchs ”Elefantmannen” och Tod Brownings ”Freaks”. Kylan och smutsen är lika stark som hopplösheten och fattigdomen. Vad ska en ogift, ensam kvinna ta sig till när hon upptäcker att en till mun att mätta är på väg?

För Karoline (Vic Carmen Sonne) som verkligen förlorat allt – jobb, make och hem – kommer paranta fru Overbye (Trine Dyrholm) med en lösning. För en generös summa pengar hittar hon en fin fosterfamilj åt den lille.

”Du gör det rätta”, löper som ett mantra filmen igenom. Det är fru Overbys försäkrande ord till alla de unga, desperata, bortstötta mödrar som knackar på hennes dörr med en nyfödd i famnen.

Eftersom ensamma själar ofta känner igen varandra så hamnar Karoline under fru Overbyes omsorg och efter deras första gemensamma eterrus börjar nedstigningen mot helvetet.

Filmens vackra svartvita foto tillsammans med den suggestiva musiken både förstärker känslan av gotisk skräcksaga och understryker att dessa kvinnors verklighet faktiskt är svartvit.

En ogift kvinna som blir gravid är skamlig medan en gift kvinna som blir med barn är en välsignad moder. En rik kvinna kan få hjälp med sin oönskade graviditet med de rätta kontakterna och för det rätta priset. En fattig kvinna får ta till en sticknål.

Filmen försöker aldrig någonsin ursäkta Overbyes ohyggliga brott och gör dessutom valet att låta oss bevittna hennes dåd, verkligen se och förstå vidden av det hemska. Men den vågar ändå ställa frågan om hur mycket samhällets attityder bär skulden för hennes skapelse.