Alice och Jack går på en dejt 2007. Resten av sina liv är de besatta av varandra, trots att de går skilda vägar. Det är, för att citera Hugh Grants kärlekskranka William i filmen Notting Hill, som om de “tagit kärleksheroin” och nu är de beroende.

Alice & Jack hade premiär på Torontos Internationella filmfestival i höstas och de tidiga recensionerna var lite njugga: vilka slags personer som bara gått på en dejt kan ägna ett och ett halvt decennium åt att vara så här besatta av varandra? Det är ologiskt.

Men det här är en serie för romantiker, inte för antropologer. Kärlek är ju, som Lena Andersson visat i sina romaner om Ester Nilsson, ingen kraft förnuftet kan tämja.

Det är väldigt få skådespelare i serien – så den stora tyngden hamnar på huvudrollerna Andrea Riseborough och Domhnall Gleesons axlar, vilket fungerar utmärkt. De har nog med personkemi, karisma och timing för att vi ska tro dem.

Det finns egentligen inga yttre hot som hindrar Alice och Jack från att vara tillsammans. Hoten är inre. Det är ett modigt val av seriens skapare Victor Levin – han hade kunnat låta sina huvudpersoner bråka och skrika och få en betydligt mer sturm und drangig berättelse.

Men kanske är det också vänligheten som är seriens nackdel. Inget skaver (utom ett “urtrauma” i Alices förflutna som ärligt talat känns lite konstruerat).

Stephen Rennicks musikkompositioner med akustisk gitarr, piano och stråkar är också vänliga. Faktiskt i vänligaste laget. Även om de är utformade med en slags nyfikenhet som går väl med den väldigt brittiska dialogen blir de efter ett tag lite sentimentala och gränsar mot det manipulativa.

Produktionsbolaget Masterpiece beskriver Alice & Jack som “a love story for the ages”. Och det är det nog – för Alice och Jack. För oss andra är det mest en trivsam och välspelad om än sentimental berättelse som absolut kan vara värd besväret. För den romantiskt lagda.