Beau är rädd. Det har han all rätt att vara, han är ju med i en Ari Aster-film och spelas av Joaquin Phoenix – då kan man vara ganska säker på att sinnessjuka och ond bråd död är i antågande. Han är dessutom toppriden av sin kontrollerande mamma och bor i ett nedgånget område befolkat av zombieliknande, drogsörplande våldsverkare.

Just den där sista biten kan dock vara Beaus paranoida tolkning av omgivningen. Som allt annat i den här psykoanalytiska snedtrippen.

Filmmakaren Ari Asters långfilmsdebut ”Hereditary” brukar med rätta framhållas som en av de främsta verken i det som kallas ”hipster horror” (eller ”indie horror”), i ”Midsommar” gjorde han ”folk horror”-genren till sin och här… ja, vad ska man säga..? Det här är svårartat hjärnskrynklande, en av de galnaste filmer som gnagt på den här kritikerns hjärnbark.

Men det finns ändå en ledstång genom kaoset, även om den är vriden och ibland knappt skönjbar. För Beau är ändå mest rädd för sin dominerande mamma som kuvat honom sedan barnsben, fyllt honom med skuld och obefintlig självkänsla. Vi följer honom på den fysiska och mentala resan mot barndomshemmet; en skakande exkursion genom en trasig mans snårskog till själ. Det är Ingmar Bergman, Luis Buñuel och Michel Gondry.

Det är oidipalt och surrealistiskt men Aster tvinnar det konceptet några varv till – i ett suggestivt, påhittigt och vigt bildarbete som utnyttjar mediet till fullo. Imponerande.

Och utmattande.

”Beau is afraid” är nämligen tre timmar lång, och hade tjänat på en lite hårdare redigering, speciellt när det gäller det animerade partiet som berättar Beaus liv från en teaterscen.

Det är symptomatiskt att de stora namnen sparka sina yrkesmässiga överjag när de når framgång, och låter egot spränga alla tidsvallar. Jo, jag tittar på er Ruben Östlund, Martin Scorsese, Damien Chazelle – och alla ni andra. 

Likväl känns det futtigt att klaga på att en så här säregen skapelse är lite för lång. Hellre tre timmar egenart än 90 minuter banaliteter.