Brott och straff handlar om studenten Raskolnikov som rånmördar en gammal pantlånerska och sen lider helvetiska kval. Romanen är smällfet av 1800-talets stora frågor. Lag och moral, nihilism, övermänniskoideal. Valkyriornas ritt av Richard Wagner inleder föreställningen i Örebro.
Och som övermänniskans motsats får musen en roll i den här föreställningen. Raskolnikov har, visar det sig, ett litet husdjur i en bur i sitt kyffe.
Ludde Hagberg spelar en betydligt mer kraftfull variant än Dostojevskis tärda yngling. Här är han ett muskelpaket, en deffad akrobat som svingar sig runt i scenografins funktionella träställningslösning. En darrig, övertänd tänkare som inleder med spänd nerv, de krokiga tankebanorna riktade direkt till publiken.
Stenshäll har uppdaterat klassikern och strukit förtjänstfullt i det rika persongalleriet som annars anstår en rysk roman från 1800-talet. Nyckelfigurer har fått ny skepnad. Systern Dunja till exempel är här ingen underdånig exguvernant utan en kvinna som vet och tar vara på sin sexuella makt. Och som påstår att brorsans problem är att han inte får ligga tillräckligt mycket.
Groteska masker förstärker huvudpersonens vanföreställningar. Flera figurer iklär sig gycklarelement. Malin Berg som rannsakningsdomaren blir en slirig strateg och bidrar med lättsamheter i det mörka morddramat.
Ett tajt manus framhåller dramats grunder. Samtidigt som karaktärsteckningarna blir tunnare och mer kryptiska. Vad driver Raskolnikov? För att inte tala om personerna runtomkring honom? Se där det kinkiga i att ge sig på en tung och omfångsrik klassiker.
Men som teater är det välspelat och tidvis skrattframkallande. Underhållande, atletisk scenkonst.
I romanen kapitulerar Raskolnikov inför Gud. I Örebro har man tagit en annan väg. Här handlar det om hur möss riskerar att ta över hus på landsbygden. En matberedare slår slutgiltigt hål på teaterillusionen. Kul knorr, men lite mer idémässigt fett hade förhöjt upplevelsen.
