”Close” är ett vackert men sårigt drama med långa känselspröt, om 12-åriga pojkarna Leo och Remi som när filmen börjar leker riddare, springer ystert genom Leos familjs somriga blomsterfält. Bästisar sedan dagis, som en själ i två kroppar – men så börjar de högstadiet och verkligheten rasar in.

Även om homosexualitet inte längre är ett självklart stigma i det vuxna samhället kan livet på skolgården – med sin seglivade miniatyrmachismo och till synes bergfasta könsroller – fortfarande vara en skärseld för den med ”fel” aura. Det är på den spelplatsen som filmmakaren Lukas Dhont ännu en gång, efter fina debuten ”Girl” (2018), smyger fram en djupt humanistisk berättelse om unga människors känsloliv.

Men ”Close” utspelar sig lika mycket i det utdragna ögonblick där barndomens fantasier inte triggar längre, när pinnen i handen inte är ett svärd, bara en sketen pinne. Det här är alltså ingen uppbygglig genuskurs för de redan frälsta. Inte en kampfilm för de slöa som förväntar sig rätt och fel

Jo, gaytemat finns där om man så vill, i glåporden från klassens coolaste kille, men Dhont – som sannolikt har branschens högsta EQ – är alldeles för begåvad för att reducera rollfigurerna till representanter för den ena eller andra läggningen. Han gör istället en film om fundamental, nära vänskap. Om kärlek och svek. Inget vidrigt svek, bara ett oförsiktigt sådant, baserad på omständigheter, rädsla och en önskan att passa in. Höra till. Men dess konsekvenser är förödande.

De två begåvade ungdomarna i huvudrollerna spelar fram en dialog som pulserar av det outsagda. Lukas Dhont och gänget har en fullständig tilltro till bildens makt, låter uppgörelser utspela sig i tystnad, med bara några få ord och utan känslomanipulerande musik, alls. Det är imponerande stringent och framförallt emotionellt slagkraftigt – och det utan att göra ett enda sentimentalt felskär.

Klimaxet är naket och river i själen.  Pressar fram sekret ur en kritikers vanligtvis torra ögonvrå.