Tre är välbeställda och högpresterande yrkeskvinnor i 45-årsåldern, den fjärde, Kadiatou, städar på hotell. Där blir hon våldtagen av en fransman, en hög politiker, och den som minns skandalen runt Internationella valutafondens dåvarande chef Dominique Strauss-Kahn för några år sedan känner igen fallet. Åtalet mot honom lades ner sedan försvaret dragit fram uppgifter om städerskan som ifrågasatte hennes trovärdighet.

I Adichies roman får hon en röst och ett öde som upprör över svårigheterna för en kvinna att få rättvisa. Både polisen och medierna behandlar henne som vore hon den skyldiga. Där öser Adichie säkert en del ur egen erfarenhet, för ett antal år sedan blev hon efter ett ganska neutralt yttrande om könskorrektion anklagad för transfobi och blev av med flera uppdrag och kontrakt.

Städerskans historia är nu bara ett spår i denna rika roman som vrider och vänder på allt som begränsar kvinnors. Det handlar om motsättningar mellan afrikan-amerikaner och afrikaner, om mäns osäkerhet i förhållande till självständiga kvinnor, om mödrar som pressar sina döttrar för att få barnbarn, om klassklyftor i Nigeria och vita amerikaners blick på svarta.

Framför allt kretsar den kring kvinnors kroppar och den osynliga smärta de rymmer. Sällan har jag läst så ingående berättelser om förlossning, livmödrar och könsstympning, dessutom på ett fullkomligt självklart vis integrerade i den större berättelsen om kvinnors liv och förhållande till varandra.

Det finns hos Adichie en fin blandning av samhällskritik och språkglädje. Resultatet är en roman som är underhållande och lärorik samtidigt som den skapar gestalter att fördjupa sig i. En återkomst väl värd att vänta på.

Fler bokrecensioner finns här.