Strindbergs ”Ett drömspel” tillhör de svårfångade klassikerna, ständigt analyserad och citerad. Medan ramberättelsen är till synes enkel: guden Indras dotter Agnes tar sig ned till jorden för att bevittna människans villkor – präglas dramat av drömmens gäckande brist på logik.

Jens Ohlin vill behålla Strindbergs drömska struktur men samtidigt göra något vardagligt av det. Här är Agnes en arg kvinna i uppgörelsens tid 1974. Det gamla ska strykas och nytt ska skrivas, Gud ska bort och modern ska veta hut.

Scenen är teatern, hela dramat kretsar kring en uppsättning i regi av Agnes själv, detta är hennes drömspel. Precis som hos Strindberg flyter figurerna in och ur varandra, förflyktigas, återuppstår, men hos Ohlin kombineras diskbänksrealism (åh detta eviga brynande av lök) med teaterfantasins lek. Medan förutsättningarna förändras och chefer byts ut finns en assistent ständigt vid Agnes sida. Han antecknar allt, driver på arbetet, tiden är knapp.

Med andra ord är detta en berättelse om teatern, om dikt och gestaltning. Och som så ofta, blir teatern en bild för livet. Tre generationer Agnes gör uppror mot modern, hon förargas över männens lättsinne, hyser samvetskval för dottern.

Världsalltets gåta har kokats ned till det skuldtyngda föräldraskapet. Gjorde jag rätt? Varför tog jag inte tillvara på tiden då barnen var små? Och inte minst, visst var jag inte sämre än någon annan?

Jens Ohlin har tidigare, tillsammans med kollegan Hannes Meidal omdanat Shakespeare. Nu fortsätter han att dekonstruera klassikerna, bryta itu och bygga nytt. Här görs det med samtidstillvänd finurlighet, med humor och charm, inga existentiella bråddjup men med en liten förundran inför tidens galaktiska gång. Fint så.