Det är 200-tal i Rom och tuffa tider. Galna tyranner ligger på divaner och klunkar vin samtidigt som de förtrycker folket och skrattar när slavar tvingas slå ihjäl varandra. Den store tänkaren Marcus Aurelius är död och bortglömd och det har gått runt 20 år sedan Maximus dog på Colosseum efter att ha blivit huggen i ryggen.
Ridley Scott har hunnit bli 86 år, men hans förmåga att blanda storslagenhet med bra intrig och färgstarkt persongalleri är intakt.
Bröderna Geta och Caracalla sitter på tronen, i verkligheten avskydde de varandra så mycket att de bodde i olika ändar av palatset för att slippa ses. Men här hänger de ihop, som Piff och Puff i sadistisk tappning. De är löjliga, avskyvärda och extremt roliga.
Entré för krigsfången Hannu, vars hemstad blivit förstörd av romarna och fru mördad i strid. Hans raseri och okonventionella stridstekniker fångar gladiatorhandlaren Macrinus intresse och snart är Hannu Colosseums nya favorit.
Det är ett snilledrag att stoppa in det irländske stjärnskottet Paul Mescal i rollen som gladiator nummer två. Hans känslighet i ”Normala människor”, ”Aftersun” och ”All of us strangers” finns också här och ger den spänstige hunken på arenan ett djupt grundackord. Dessutom visar Denzel Washington sina komiska färdigheter som Macrinus, han har de hjärtligaste skratten men också de mörkaste planerna.
”Gladiator 2” är mer lekfull än ettan, ibland på gränsen till tramsigt spektakulär. Den landar heller aldrig i ett enda storslaget budskap eller en tydlig känsla. Politiskt är det rörigare, fler människor stökar i palatsintrigerna och vill man göra nutidspolitiska analyser går det bra att välja fritt efter ideologi.
Striderna gör inte den moderna våldstörstande gladiatorspels-publiken i biosalongen besviken. De är roligt koreograferade och tydliga, dock snäppet för många, vilket gör att palatsintrigerna och skiftningarna i lojalitet behöver skyndas fram. Och kanske att hajarna i det vattenfyllda Colosseum är lite over the top, och möjligtvis är de rakade babianerna med mördarkäftar inte helt trovärdiga... Men underhållen, det är jag.
Tumme upp!
