Den syriska familjen har lyckats ta sig till Belarus. Därifrån kryper de under den ståltrådsbeklädda gränsen till Polen för att söka asyl i EU. Lättade slappnar de av. Men Polen vill inte ha dem, gränsvakterna kastar dem fysiskt tillbaka över gränsen till Belarus där de sedan fångas in och med våld tvingas in i Polen igen där de under misshandel bollas i retur till Belarus i ett märkligt geopolitiskt krig.

75-åriga Agnieszka Holland har alltid ställt svåra frågor om politik och moral. Det spelar ingen roll om det är i ”House of Cards”, ”The Wire” eller filmer om andra världskriget, i hennes värld kan vem som helst utföra en grymhet under fel omständigheter.

”Green border” kommer antagligen inte att få den publik den förtjänar – en film om flyktingsituationen vid polska gränsen är svårsåld även till den mest inbitna cineasten. Synd. För filmen är inte bara skarp samhällskritik, det är också ett insiktsfullt porträtt av människan i ett ambitiöst helhetsperspektiv.

Holland skildrar inte bara den syriska familjens situation utan också den unga gränsvakten vars ofärdiga hus ständigt invaderas av objudna gäster, och psykologen Julia, vars möte med en humanitär hjälporganisation förändrar hennes syn på sig själv.

Filmen bygger på hundratals filmade intervjuer, vilket märks i nivån av autenticitet. Möjligtvis kan man invända på att filmens hoppfulla slutledning är mer önskedröm än verklighet men det beror kanske på hur mycket av en cyniker man är själv.

Att ”Green border” också är vackert filmad i svartvitt gör handlingen mindre bunden till en specifik tid och plats. Migrationskrisen mellan Belarus och EU är här och nu men kan lika gärna skildra ett där och då. Historien upprepar ju sig, som bekant. Att filmen fördömdes i fjol av den tidigare polska regeringen (som kallade den anti-polsk) känns även det som ett eko från ett förflutet – vilket bara gör Hollands film ännu mer angelägen.