Det är bättre att härska i helvetet än att tjäna i himlen.  

Så ungefär resonerade djävulen enligt Milton: om man nu blivit utslängd från himlen för att man inte kunde följa reglerna så får man väl göra det bästa av situationen.  

Lite så är det med Anders, huvudrollen i Henrik Schyfferts miniserie Vi i villa. Villalivet, den tjattrande medelklassen, det meningslösa arbetet som inspirationsföreläsningsförmedlare, det grabbiga padelgänget – allt han formellt borde vilja ha – plågar honom. När hans dotter Anna (Tuva Li Ramel) blir mobbad av grannens jämnåriga ungar börjar han i hemlighet hämnas på sina likar.  

Han blir inte djävulen, direkt. Anders gör uppror i det lilla: han repar grannens bil, kastar hundbajs på en fönsterruta, spolar ner en kompis hörlur i toaletten. Snarast är han en svensk medelklassversion av Lester Burnham, Kevin Spaceys hastigt fallande antihjälte i dramafilmen American Beauty (1999).  

Men nog finns det en djävul där, med orkester och allt. I seriens femte avsnitt dånar det svenska dödsmetalbandet Entombeds låt Chief Rebel Angel genom högtalarna när Anders halsar en flaska Prosecco på pendeltåget hem efter en särskilt ohelig dag på jobbet. Chief Rebel Angel är en lovsång till den fallna ängeln Lucifer, morgonstjärnan, och en uppmaning till människosläktet att ifrågasätta moral och konvenans. 

Vi i villa är en ambitiös tv-serie. Där Hans Koppels prosa i romanen som berättelsen bygger på var sparsmakad, lakonisk, är serien vild och spretig: Johan T Karlssons apokalyptiska kompositioner åkallar det mörka elektroniska ljudlandskap Hildur Guðnadóttir skapade till miniserien Chernobyl (2019). Fotografen Frida Wendel använder gamla tiders 4:3-format, vilket ger en känsla av väggar som kryper närmare. Och själva villaförorten präglas av en kuslig overklighet: livsmedelsbutiken i scenografen Ulrika von Vegesacks tolkning är en kuliss, ett berlinskt tv-torn hägrar i bakgrunden och tycks observera allt, likt T. J. Eckleburgs glasögon i The Great Gatsby.  

Allt detta i en berättelse om en småsint man som nycklar sin grannes bil under hundpromenaden. Det uppstår en lite märklig krock mellan berättelsens ambitiösa estetik och dess vardagliga grundlunk. Det apokalyptiska dödsljudet har så att säga en självklar plats i en berättelse om en dödlig kärnreaktorsexplosion men blir någonting annat i en serie om ennui i villaförorten. 

Å andra sidan är det inget fel med ambitioner. Mattias Nordkvist (Vår tid är nu, Snöänglar) vältrar sig med gott humör i sin svettiga och omoraliska rollfigur och bär berättelsen tryggt på sina axlar. Scenerna som utgör berättelsens hjärta, de mellan honom och dottern Anna, där pappahjärtats nakna förtvivlan blottas, är bland det finaste jag sett i år.  

Någon Lester Burnham eller Lucifer blir det aldrig av Anders, men väl en representant så god som någon för den slags meningslöshet som den självhatande medelklassen så gärna beslår sig själv med. 

Vi i villa streamar på discovery+ och sänds torsdagar klockan 21 på Kanal 5.