Den svenska skolan har förlorat sin utjämnande roll, sin förmåga att ge alla elever oavsett förutsättningar likvärdig utbildning och möjligheter. Istället har den förbytts i motsatsen, en förstärkare av sociala och ekonomiska klyftor i det omgivande samhället; skolan har blivit en segregationsmaskin.
Det är den deprimerande huvudtesen i Emma Leijnses bok I en annan klass, och hon underbygger den med klarhet och precision. Reportaget är uppbyggt stramt som en ekvation och resultatet visar den sociala matematikens obeveklighet, inte mindre deprimerande.
Emma Leijnse, skolreporter på Sydsvenskan, följer två mellanstadieklasser i varsin ände av ojämlikhetsskalan. De är utvalda efter en enda parameter – föräldrarnas utbildningsnivå – och med den följer alla de andra med linjalrät förutsägbarhet. Hög utbildning betyder höga inkomster, eget rum (två egna rum om föräldrarna är skilda), god fysisk och psykisk hälsa, ymnigt med läxhjälp och uppmuntran i hemmet – och framgång i skolan. Låg utbildning betyder fattiga, arbetslösa föräldrar, ett annat språk än svenska i hemmet, inget eget rum, ingen studiero, ingen läxhjälp – och misslyckande i skolan.
Och för att titta närmare på just skolan, som Leijnse gör: de välbeställda barnen går i en skola med stabil och kvalificerad lärarkår vilket bidrar till en miljö där det går att bedriva undervisning enligt läroplanen; de fattiga barnen går i en stökig skola med stor personal- och elevomsättning där man måste ägna sig åt grundläggande språksvårigheter och sociala problem vilket gör utrymmet för egentlig undervisning blir litet.
Det fria skolvalet nämner Leijnse bara i förbigående, konstaterar att det haft en ytterligare förstärkande effekt på polariseringen. Själva grundmekanismen finner hon snarare i det omgivande samhället: de fattiga i vårt land blir allt fattigare, och koncentreras alltmer i samma bostadsområden, där kriminalitet och våld frodas, och barnen skolas in i en bitter förloraridentitet redan i förskoleåldern (en förskola för övrigt där behöriga lärare är ovanliga och helt outbildad personal med dåliga kunskaper i svenska är vanlig). Samtidigt får de flesta svenskar det bara bättre och bättre – och ställer högre och högre krav.
Den sprickan förmår skolan inte hålla samman. Vad det betyder tål verkligen att tänka på.
Detta är alltså en mycket välresearchad bok – och dessutom en mycket väl berättad. På bara 185 sidor varvar Leijnse klar, faktabaserad analys och verklighetsbeskrivning med lyhörda, avskalade elevintervjuer och vakna deltagarobservationer. En stor del av smärtan i boken kommer ur att hon gör det så levande tydligt hur djupt dessa olika skolerfarenheter präglar barnen, deras syn på sig själva, sitt värde, rättigheter och möjligheter.
