Den palestinska filmmakaren Maha Hajs ”Medelhavsfeber” vann manusbucklan i Cannesfestivalens näst finaste sektion, Un certain regarde. Vilket var ett alldeles korrekt val. Det är mycket sällan ett manus får mig att appropriera Kristian Luuks ”Vart är vi på väg?”.

Alltså: glädjen inför mötet med det oförutsägbara.

Så törstande efter det icke väntade är jag, att en enkel men udda intrigvändning kan ge intellektuell ståpäls.

De första två akterna är på sätt angenämt ostyriga. Vart ska den här berättelsen om den deppige tvåbarnspappan Waleed och hans relation till den halvkriminelle, nye grannen Jalal styra sin kosa?

Men nej, här vankas inte mysterier och säregna metahyss, det här snarare en jordnära dramakomedi med dragning åt det svartsynta, om något så prosaiskt som en mittlivskris, om en människa som känner att hans själ håller på att malas sönder av ekorrhjul och vardagspussel, en hemmapappa och författare som aldrig lyckas komma igång med den där romanen han tror att han har i sig. Mötet med den burduse Jalal skänker lite spänning till Waleeds valiumartade vardag.

Således en ovanligt blygsam premiss i en berättelse från en region vars filmer (i alla fall de som når svensk biograf) oftare brukar handla om hårdare politiska fajter. Men okej, den eviga konflikten mellan Israel och Palestina smyger sig in även här; Waleed vill inte erkänna den israeliska överhögheten men hans motstånd är av den städade arten, uttalad i mungipan snarare än med megafon.

Men det oförutsägbara får bara sin fulla lyster om den där oväntade vägen når en tillfredsställande ändstation. Så är det tyvärr inte riktigt här. Det prisade manuset har mot slutet målat in rollfigurerna i ett hörn där bara en lösning är möjlig, och det är också den som kommer – och den ter sig mer som en skrivbordsprodukt än en logisk slutkläm.

Men trippen dit är desto mer underhållande, på ett otippat moloket vis.

Bonusinfo: Medelhavsfeber är namnet på en verklig autoimmun sjukdom som främst drabbar folk som bor runt nämnda hav.