Regissören Cristi Puiu serverar cinematisk slow-food som få andra. Som vore det den naturligaste saken i filmvärlden låter han sitt tre timmar långa drama ”Sieranevada” öppna med en scen skjuten på visst avstånd, i stadsmiljö, med en stillastående men fram och tillbaka panorerande kamera:

Ett par i yngre medelåldern anländer med bil, kvinnan kliver ur, går in genom en port, medan mannen sitter kvar, parkerad mitt i den trånga gatan, vilket får en lastbilschaufför att härskna till, och mannen att åka iväg, tiden går, och så kommer kvinnan ut på trottoaren igen, nu i sällskap med en äldre kvinna, de viftar med armarna, pratar animerat, tittar bortåt den delen av gatan vi inte ser, varpå den äldre kvinnan går in i huset igen, ytterligare tid går, och så kommer den förstnämnda bilen tillbaka – efter att ha åkt runt kvarteret – och kvinnan kliver in i passagerarsätet igen.

En films första scen, anslaget, brukar summera berättelsen, sätta stämning, kratta för den intriguppbyggnad och karaktärspresentation som sedan följer. Ja, tänk den första scenen i valfritt James Bond-vidunder.

Men tänk om igen.

Här är det nämligen en rumän i farten. Och då går det inte undan. Med det här anslaget – som dessutom följs av utförliga förtexter mot svartruta – sållar regissören publikens agnar från vetet. ”Sieranevada – en gravallvarlig komedi” lär vara omöjlig på VOD- och TV-marknaden men i biografen sitter man ju kvar, tagen som gisslan, kidnappad av en sinister och bestämd regissör som inte säljer sig billigt.

Som en av de två (även Cristian Mungiu) främsta representanterna för det som brukar kallas den rumänska vågen är Cristi Puiu av goda skäl en högt rankad filmmakare som med gravallvarlig insikt och en gnutta svårhittad humor lägger samtiden på analyssoffan.

I sin hyllade Cannes-vinnare ”Herr Lazarescu död” från 2005 tog regissören med oss på en lång tripp genom det rumänska samhället, där vi följde hur en gammal döende man slussas vidare från sjukhus till sjukhus. En bild av en krasslig statsbildning, misskött av potentater som inte tar ansvar.

Här låter han Rumänien komma till oss.

Eller rättare sagt till en luguber lägenhet där det ska hållas släktmiddag till minnet av husets nyligen avlidna patriark. Som en nation i miniatyr trängs där två läkare, en militär, en präst, en gammal kvinna som hyllar den gamla Sovjettiden, ungdomar med drogproblem, en USA-återvändare och många, många fler.

Som i inledningen ställer Puiu även här kameran i några fixerade positioner, och låter den följa familjemedlemmarna när de rör sig fram och tillbaka i lägenheten. Bilderna är ibland så vida att vi kan se in i två rum samtidigt, vilket gör att man kan välja vilken del av en scen man önskar begrunda.

Man kan nog lugnt se Cristi Puius säregna tempo som en provokation, eller åtminstone ett litet uppror mot den hårt klippta tivolifilmen som äger global dominans över biorepertoaren, och det är ju onekligen en välgärning i sig, cineasten i mig applåderar. Likväl är hans sengångarpsyke en prövning.

Dock inte i retrospekt.

I efterhand är nämligen longörerna som bortflugna ur minnet och kvar finns en räcka begåvat skrivna och välspelade dialoger och situationer där den samlade släkten diskuterar 9/11, Charlie Hebdo, den gamla socialistiska diktaturen, otrohet och huruvida det är okej att ens barn vid en skolpjäs med Disney-figurer kan ha en rosa klänning när hon ska vara Snövit – för att den är snyggare än originalets blågula…

Det är bra, det är konsekvent, det är smart. Och plötsligt märker jag att den saktmodige Puiu trots allt ändå har fått över mig på sin sida. Kidnapparen framstår nu som välgörare, och undertecknad som ännu ett offer för Stockholmssyndromet.