Det börjar likna idoti. Trots alla år i yrket går jag fortfarande med lätta, förväntansfulla steg till en visning av en skräckfilm – för att sedan lämna lokalen släpandes på besvikelsens fotboja.  

Det är ett hårt jobb men någon måste göra det: vada genom spekulativ ävja för att hitta de där svarta pärlorna, som ”Hereditary”, ”The Babadook” och ”The haunting of Hill House”.

”The boogeyman” kom dessutom med ett oförtjänt gott webbrykte och med Stephen Kings OK-stämpel i sin filmiska röv. Eller nåja, den bygger i alla fall på en novell signerad den produktive skräcknestorn.

Sophie Thatcher (Natalie i ”Yellowjackets”) spelar Sadie, dotter till den hemmapraktiserande psykologen Will och storasyster åt lilla Sawyer som sedan mammans död i en bilolycka har utvecklat akut rädsla för mörker. När en av pappans plågade patienter hänger sig i familjens hus följer också en ond varelse med, och Sawyer får fullt fog för sina nojor.

”The Bogeyman” hyser ett monster som livnär sig på människans urtida rädsla för mörkret, och tillhör en subgenre som gör det detsamma. Och det gör den rätt i. Arkaisk skräck – det smakar mumma, som mamma brukade säga.

Men då måste den förvaltas bättre. Nog finns det små nervkittlare här och där, och klassisk skrämseltaktik med hårda klipp och plötsliga ljud får salongen att hoppa till, men det är ju rudimentär reflexmanipulation av samma art som när doktorn slår den där lilla gummihammaren strax nedanför knät (gör man så fortfarande?).

Den tematiska närheten till gamla fina ”Poltergeist” och nämnda ”The Babadook” får ”The Bogeyman” att te sig extra anemisk och när filmen går från mystisk metafysisk till enbart fysik tappar den också den lilla stämning som regissör Rob Savage ändå har lyckats jobba ihop. Den sista akten är en gravt konventionell och trist jakt på ett monster som ju mer vi får se av det, desto menlösare ter det sig.

Låt vara att varelsens huvud är intressant, med två ansikten och händer som kommer ut ur munnen, men det är tankar av akademiskt monsteranatomiskt intresse, som knappast är värt 98 minuter av mitt liv.