Lärare som ”når fram” till sina elever har romantiserats i överflöd. Från Michelle Pfeiffer i ”Farliga sinnen” till Robin Williams i ”Döda poeters sällskap”.

Det är därför befriande att se Paul Giamattis motsatta porträtt, en petnoga och tjurskallig historielärare vid namn Paul. Han både hatar och hatas av sina elever på snofsiga privatskolan Barton i 70-talets New England.

Giamatti kan konsten att förvandla en oskön surkart till en genuint sympatisk man på 2 timmar och 13 minuter – ”The Holdovers” är en av hans bästa prestationer sedan den frånskilde författaren på grabbig vinresa i Alexander Paynes ”Sideways”.

I ”The Holdovers” jobbar Payne och Giamatti tillsammans igen för att hitta precis rätt feel-good-humor ur förbittring.

Paul har gjort sig ovän med skolledningen efter att ha vägrat ge en rikemanspojke glädjebetyg. Det inofficiella straffet blir att stanna kvar över jullovet och vakta elever som av olika anledningar inte kan åka hem till sina föräldrar.

En av dem är den begåvade men rebelliske Angus, vars mamma hux flux bestämt sig för en vintersmekmånad med sin nya man.

Jullovet blir deppigt för kidsen som är kvar, men roligt för publiken på ett svartsynt ”Breakfast club”-sätt, då Paul tvingar dem att fortsätta plugga och göra gymnastik (utomhus).

”The Holdovers” refererar även till en värld utanför campus. Kvar på skolan finns den svarta kocken Mary vars son dött i Vietnam. På grund av sorg har hennes liv, liksom Pauls och Angus, kört fast, men Mary påminner också om Barton-elevernas enorma privilegier jämfört med USA:s svarta och fattiga under samma period, och effekterna av kriget speglas till nutid.

Stämningen bland de som ”återstår” på skolan går från att vara frostig till att koka över rejält – med både komiska förvecklingar och hjärtskärande scener. Titelns djupare mening om att gå vidare trots trauman fungerar extra bra då en osentimental humor kontrasteras mot en fond av påtvingat tomtemys. Jag längtar redan efter att se om den nästa jul.