Modernitetens julberättelse – från Dickens till Karl-Bertil – kontrasterar kristen generositet mot social snålhet. Jag skulle vilja slå ett slag för denna lilla bok som alternativ julberättelse krigsvintern 2023, när det händer ofattbara saker av annat slag än att jesusbarnet kom till jorden med en uppfordrande moral i bagaget. 

“Undergången” är sextio sidor chockskadad prosa om brandbombningen av Hamburg sommaren 1943. Jag kommer ofta på mig själv med att undra: hur skulle det se ut om det hände här, det som händer i Gaza och i Ukraina? Om en bomb slog ned här, i detta vackra 20-talshus? Det känns som en viktig andlig gymnastikövning, om än futtig och privat. Nossacks bok öppnar dörrar för insikt och inlevelse på ett sätt som gör den märkligt relevant i nutiden. Han skrev den i november 1943, tre månader efter bombningarna, nu översatt av Ludvig Berggren. 

Nossack och hans fru var på semester i hyrd stuga utanför staden. På avstånd ser de staden förvandlas till ett eldhav. Sedan återvänder de (“Bara inte bli flykting!”) till ödelandet. Texten är famlande, fäktande efter någon pålitlighet. Konkretionen – mullret av 1800 bombplan i skyn, de avlånga högarna på gatan som är förkolnade människokroppar – varvas med en medvetandeström-stil där analytiska resonemang ligger huller om buller med skärande saknad efter det som nyss var och småskuren avundsjuka på ett grannhus som bisarrt nog står kvar efter eldstormen. 

Berättelsen står utanför mallen: påträngande, ofärdig. Det är fel sida, de allierade, som begår detta ohyggliga angrepp på civilbefolkningen som har kallats Tysklands Hiroshima. Ingenstans berör Nossack nazismen eller Hitler eller att hans eget land onekligen satt igång allt eländet – men betonar några gånger att han inte hyser agg mot engelsmännen trots vad de gjort med hans stad, hans värld, hans liv. 

Läs den efter julgröten, högt eller enskilt, och meditera över frågor som nyss var långt utom synhåll men nu bara står där och vägrar gå bort: “Tänk dig att du blundar i några sekunder och när du sedan öppnar ögonen finns inget kvar av allt som nyss var där”, som Nossack skriver.