En rollfigur som tittar i en splittrad spegel, ser skärvor av sig själv. Det är en bra bild för en splittrad själ – om det inte vore för att den är så in i h-e överanvänd. Ja, nästan i paritet med fågel i bur (som numera bara används av Andrea Arnold).

Nåja. Man suckar lite, låter berättelsen rulla på, det kanske blir bättre. Det blir det.

Eller ja, i alla fall mer... eljest.

Den australiska regissören Jocelyn Moorhouse mest kända skapelse är den 21 år gamla ”Hur man gör ett amerikanskt lapptäcke” – ett banalt romantiskt drama med en smärre armé av kvinnliga stjärnskådespelare. Från 90-talssymbolen Winona Ryder till ”Exorcisten”-eleganten Ellen Burstyn.

Även här sätter Moorehouse kvinnorna i fokus, men den här gången utifrån ett manus som i alla fall inte kan kallas banalt. Snarare bananas.

Det är 1950-tal och Kate Winslets rollfigur Myrtle återkommer till sin sketna lilla uppväxtby på den australiska landsbygden. Förut var hon ett mobbat barn som hamnade på barnhem efter att, kanske, ha råkat döda en klasskamrat; nu en flärdfull och färggrann modeskapare som står ut i den leriga småstaden som en påfågel på ett utedass. Hon är tillbaka för att utkräva hämnd på de inskränkta byborna.

”The Dressmaker” är ett yrväder till film som till största del befinner sig i någon slags antikverad farsmiljö men i tid och otid studsar omkring i det seriösa dramat och halkar in på melodramatisk pigroman.

Som dessutom inte har vett att sluta i tid.

Men ändå. Bitvis underhållande. Och Kate Winslet är ju alltid sevärd.

Så även Judy Davies, som jag inte noterat sedan hon spelade skönt neurotisk exfru till Woody Allen i ”Harry bit för bit”. Här är hon gravt nerklädd – nedkladdad, faktiskt – till oigenkännlighet. Och spelar över så det står härliga till. Vilket nog är meningen, men det är ändå några grader för mycket.

Förmålet för Myrtles kärlek i byn heter Teddy. Han spelas av Liam Hemsworth (snygg-Gale i ”Hungerspelen”) och skulle kunna pryda ett Harlequin-omslag. En modellsnygg, brunbränd muskelman i uppknäppt skjorta och charmig linlugg. Ett sexistiskt skapat objekt.

Man skulle kunna baxna, men den avväpnande tonen... eller… nä, jag vet inte, de hårda kasten i temperament är möjligen uppfriskande, ur en slags dramaturgianarkistisk synvinkel, men de gör också att det är svårt att ta de mer seriöst menade partierna på allvar.

Lite udda är det också att Liam Hemsworths rollfigur får säga till den 15 år äldre Kate Winslets karaktär att ”jag kommer ihåg dig från det att du var barn”. Hur gick det till, undrar man fromt?

Jag såg i alla fall ingen tidsmaskin.

Hade ”The Dressmaker” varit en människa skulle diagnosen vara galopperande personlighetsklyvning. Och det är ju inget att skratta åt...