En ung kvinna, Marie, blir våldtagen i sitt hem av en man som knappt lämnar några spår efter sig. Efter att polisen i ett initialt skede verkat göra allt som står i deras makt för att fånga förövaren drar de slutsatsen att hon, på grund av en trassligt förflutet och stora livförändringar, har hittat på överfallet och förmår henne att dra tillbaka sin anmälan. Samtidigt i en annan del av delstaten utreder två andra poliser en misstänkt serievåldtäktsman.
Suget efter true crime verkar omättligt. Så till den milda grad att genren, tillsammans med den som Unbelievable tillhör (vi skulle kunna kalla den ”crime based on a true crime”), börjat konkurrera ut rena fiktionskriminalare och deckare. Unbelievable är baserad på en journalistisk granskning av nätverken Propublica och The marshall project och bygger på en rad verkliga våldtäktsfall och de poliser som utreder dem.
Den här insikten är knappast ny, men efter de senaste årens störtflod av true crime och verklighetsbaserad brottsfiktion i alla dess former börjar jag känna ett visst äckel inför att ”underhållas” av detaljer om styckade kroppar, våldtagna barn (hej, Leaving Neverland) och utstuderat lemlästande. Ska man betygsätta hur väl de här våldtäkterna lämpar sig för sträcktittning på Netflix? Serieförövaren blir ofta den perverterade antihjälten i dramat och fascinationen vi känner för hans metoder är den röda tråden.
Men Unbelievable lyckas bli något mer än gottande i brottslingens psyke och katt-och-råtta-lek med polisen. Den är respektfull mot sitt källmaterial, offren för våldtäkterna är ordentligt skrivna, komplexa rollfigurer och det är samtidigt spännande tv-dramatik.
Serien har ett ärende: Klass och bakgrund påverkar ett offers trovärdighet, hur sant det de säger än må vara och man kan inte förvänta sig att de som utsatts för trauma ska reagera likadant. Unbelievable lyckas dessutom framföra sitt budskap utan att bli övertydlig och skriva tittaren på näsan. Missriktad välmening och mänsklig inkompetens kan vara lika skadligt för brottsoffer som ren ondska, och det är bättre fiktion.
Unbelievables huvudpersoner är ett av våldtäktsmannens offer och de poliser som jagar honom. Toni Colette är en personlig favorit, men hennes roll är tyvärr seriens minus. Efter att i de första avsnitten ha fått ta del av en rad varsamt skrivna porträtt som ska undvika den vanliga snutseriens konventionella offer-förövare-polis-roller så känns Colettes Grace Rasmussen mest som en rätt utsliten schablon: Den kvinnliga snuten som är dubbelt så tuff som sina manliga kollegor, pratar snabbt och inte har tid för sociala konventioner som till exempel vanligt hyfs.
Starkast rollinsats gör Kaitlyn Dever i rollen som Marie Adler, vars liv vänds upp och ner på grund av att hon inte blir trodd. Hennes ansiktsuttryck varje gång hon blir sviken av de som borde hjälpa henne (ungefär fyra – fem gånger per avsnitt) är som ett litet knivsnitt i hjärtat.
Om vi ska fortsätta att underhållas av seriemördare och våldtäktsmän behövs fler serier som Unbelievable – mindre frosseri i förövarens psyke och mer kött och blod bakom de offer som oftast reduceras till foton av blåslagna kroppsdelar som poliserna får i handen i första scenen.