Vafalls! Marion Cotillard?

De belgiska diskbänksbröderna ter sig plötsligt lätt publikfriande när de för första gången sätter en internationell stjärna i huvudrollen. Det kan kanske uppröra en Dardenne-purist men här är skådespelerskan och Dior-modellen å andra sidan så nerklädd och vardagsdammig att hon lika väl kunde ha varit en av de halvamatörer som brukar dyka upp i duons alster.

Men så är hon också begåvad med en bredd och karaktär som inte ger oss någon orsak till tvivel på att hon är den hon utger sig för att vara – en suicidal småbarnsmamma kallad Sandra, som varit sjukskriven en längre tid för depression.

När hon återvänder till sin arbetsplats får hon veta att de klarat sig rätt bra utan henne och att det lilla företaget inte har råd att återanställa. Om det nu inte är så att hennes kollegor kan tänka sig att avstå sin lönebonus, förstås…

Det här låter ju som ett fullständigt absurt scenario men manus lär ha hämtat inspiration från den belgiska arbetsmarknaden.

Hur som helst; under helgen ger sig Sandra motvilligt ut på en förnedrande kampanjturné för att övertala sina arbetskamrater om att de inte behöver de där extra pengarna.

Vilket de ju gör.

Sandras tiggartripp ger en talande bild av ett samhälle där marknaden regerar och får trängda löneslavar att sälja ut solidariteten för några få euro mer. Den kollektiva tanken är stendöd, den enskilda människan har blivit kanonmat i den globala fajten om rikedomarna. Dardennes är förbannande men det skulle aldrig få för sig att vifta med plakat.

De är istället mästare på att väva in sina sentenser i engagerande historier. Som en annan frankofon favorit, Robert Guédiguian, skapar de kompromisslösa dramer som med sin realism i dialog, text och ett alltid sinnrikt skådespeleri ligger närmare livsnerven än många dokumentärer med socialt patos någonsin kan hoppas komma. 

När en Dardenne-film rullar igång sitter man tryggt förvissad om att det vankas kvalitet. Men ”tryggt” är ju granne med slentrian och kanske är det just det som fått bröderna att ta ut svängarna lite mer den här gången.

Ja, ursäkta en svordom i filmkyrkan men kan man på senare år till och med skönja en viss marknadsanpassning?

Förra verket, ”Pojken med cykeln”, serverades med ett okarakteristiskt lyckligt slut och här har man inte bara tagit till stjärntricket, utan även lånat konfliktpremissen från polisthrillern: Du har 48 timmar på att lösa fallet, annars blir du petad från jobbet.

Här ska det då tolkas bokstavligen.

Nja, det är självklart inga yviga girar vi talar om. Dardennes är trots allt fast förankrade i tillvarons rotsystem, och även om ”Två dagar, en natt” inte når upp till hardcore-realismer som ”Sonen” och ”Barnet” får vi ändå kännbart filmberättande med full närvaro.