På vems sida står du? Frågan ställs i ”Skammen” som just nu spelas på Dramaten i Stockholm – ett krigsdrama i svensk nutid.

Den intellektuelle huvudpersonen som får frågan svarar: ”Jag hör inte till nånstans, jag är musiker”.

Det har rätt mycket varit det modernistiska kulturlivets generalsvar på frågor om beredskap och försvar sedan efterkrigstiden. I den mån man alls tänkt på sådana saker har man landat i ett avståndstagande. Från Carl Johan de Geers braskande ”skända fanan, vägra värnplikt” till Winnerbäcks blidare ”jag är ingen soldat, har inga korståg jag vill gå” har tänkandet formerats kring en djup misstro mot själva begreppsapparaten som hör till krig – och försvar.

Men det ryska storkriget mot Ukraina som förändrat så mycket har förändrat även grunderna för den här diskussionen.

Kulturlivets uppgift i totalförsvaret är en fråga man talar om på Folk och kultur i Eskilstuna 2025.

Sådana ämnen – försvarsvilja, militärt motstånd – ligger inte bekvämt i det nutida konstnärliga språket, tror jag lugnt man kan säga.

Hur ska man formulera sig kring vad som är värt att försvara – och modet som krävs för att faktiskt försvara sig mot ett angrepp så som Ukraina gör?

På ett nutida sätt?

I Ukraina har kulturutövare tvingats att snabbt hitta fotfäste i de nya omständigheterna, men här hos oss tror jag att det fortfarande, snart tre år in i kriget, är ganska obearbetad terräng.

Är det svenska kulturlivet berett att ta på sig en uppgift i totalförsvaret? Och hur ska man i så fall lösa den på ett sätt som inte blir lökigt eller förljuget?