Det här är den första av två samtida biopics om mannen bakom logotypen YSL. Det är också den av de två som är sanktionerad av Yves Saint Laurents livslånga partner Pierre Bergé, och följaktligen inte speciellt kontroversiell.

Bergé vill inte ha med den andra filmen att göra, men har lånat ut såväl originalkläder som legendens brillor för att ge den här välkammade versionen extra lyftkraft.

Vi följer Yves Saint Laurent från ungdomens blygsel, fram till det att han blev etablerad leverantör av de där väskorna som östermalmstanter bär sina chihuahuor i.

Yves är vacker, ödmjuk och allmänt intagande. Men samtidigt… om man som undertecknad tycker att kläder är ett nödvändigt ont är det ju inte helt lätt att engagera sig i hans yrkesmässiga gärning.

En tidig scen ska visa oss modeikonens naturbegåvning för det där med sömnad. Han anländer till jobbet, hamnar mitt i en situation där den store Dior och några medhjälpare står inför ett tillsynes olösligt dilemma: Hur ska man ta in midjan på en klänning?

Han löser det. Bara så där i förbifarten. Utan att använda nål och tråd. Wow!

Nu jäklar blir det åka av. Tänker man. Inte.

Det påminner mig lite om den där egentligen inte alls minnesvärda 90-talsfilmen där Matt Dillon är en jäkel på att vara elektriker. En hejare på att byta proppar. Man satt inte direkt nitad i biostolen.

Ja, tankarna flyr iväg mest hela tiden. Främst kanske för att jag anser att saluförandet av alla olika designermärken är ett avancerat bondfångeri, och därför inte saliverar på vederbörligt vis över alla kreationer som glider förbi.

Men rastlösheten sporras också av att ”Yves Saint Laurent” är en konventionellt berättad sak som inte verkar vilja klä av sitt huvudsubjekt.

Vi leds med fast hand av manus, regi och berättarröst från A till Ö, tar en sväng förbi drogproblem, otrohet, framgång och motgång och hamnar slutligen där vi började.

Det är inte exakt lika formaterat som den amerikanska biografifilmen, men inte långt därifrån.