När finansminister Magdalena Andersson (S) i mars annonserade de första krismiljarderna i coronautbrottet handlade det om utgifter på ett par miljarder kronor.
Inte bara näringslivet, utan också alla de mest prominenta ekonomiprofessorerna, ropade samfällt på mer pengar. Någon tyckte krisen kunde få kosta 500 miljarder, en annan tog i med 1000 miljarder.
Så länge statsfinanserna tål – och det gör de i Sverige – är det bara att ösa på, sade man. Allt för att 100 000-tals företag ska slippa gå under och stå startklara när virusfaran är över.
Statsstöd till börsjättar med miljardkassa, som skulle klara sig ändå, var smällar man fick ta. Hellre stödja ett företag för mycket än ett för lite.
Nu, två månader senare, har Sveriges krisutgifter sprungit upp i 240 miljarder kronor. Och igår föreslog EU-kommissionen 8 000 miljarder kronor i krisstöd.
Största frågan sedan teodicéproblemet
Men, det Sveriges finansminister och andra utgått från är att det finns ett slut. Att efter viruset skulle allt fortsätta där det slutade. Förmodligen till hösten. Viruset verkar dock inte ha läst prognoserna. Knappast någon vågar längre spå hur det blir i höst, eller efter det. Flygbranschen tror inte att folk överhuvudtaget kommer resa som förut.
Och vem vill släppa svenskar över gränsen när viruset har härjat så relativt fritt här? Inte alla länder, uppenbarligen.
Därmed uppstår tre nya frågor.
Den första: hur länge har vi råd? Den är förhållandevis enkel, för Sveriges del: året ut åtminstone. Statsskulden var 35 procent av BNP när krisen började. Den kan utan större problem öka till 50 eller 60 procent av BNP.
Den andra: får Sverige låna? Den är halvsvår. Ja, blir svaret om inte krisen övergår i finanskris. Händer det så kan det bli svårt för Sverige att låna, men bara kanske.
Den tredje: Det är den riktigt stora frågan, eventuellt den största paradoxen i historien, åtminstone sedan teodicéproblemet formulerades.
Denna fråga, eller paradox, handlar om planetens överlevnad. Många av de företag och jobb som drabbats hårdast finns i branscher som bidrar till den globala uppvärmningen.
Fossilkonsumtionen i centrum
SAS behöver nya pengar för att kunna återuppta en verksamhet som vi så sent som i höstas påbjöds att skämmas om vi använde.
Krisen för allt som är beroende av turism, såsom hotell, restauranger och nöjesparker beror på att folk inte reser och därmed inte bidrar till den globala uppvärmningen med sitt flygande och bilåkande.
Bland de storföretag som kan få mest permitteringsstöd finns lastbilsjättarna Volvo och Scania. De har både drabbats av kollapsen för de globala underleverantörskedjorna och stopp i efterfrågan.
Och på finansmarknaderna larmas om att sjunkande efterfrågan på olja kan utlösa den fruktade globala finanskrisen. Oljeproducenter inte minst i USA har dragit igång hårdbelånad oljeutvinning de senaste åren. Risken för kreditförluster är enorma.
Alltså: Många stödmiljarder, i Sverige och världen, ser ut att gå till företag och verksamheter som uppstått ur obekymrad fossilkonsumtion, och som – väldigt hårdraget, många av dem lägger ju nu stora resurser på att minska utsläppen – vår planet skulle må bäst om de helt försvann.
Men låter vi allt som har med resor, transport, handel och turism att göra gå under uppstår en röra som knappast heller räddar mänskligheten.
Så coronakrisen lär alltså leda till den största globala statliga kapitalinjektionen i global uppvärmning någonsin.
Ekonomibyrån publiceras varje torsdag kväll på SVT Play. Det sänds också i SVT2 22:10.
Programledare: Alexander Norén.