Riksbanken drar i nödbromsen. Styrräntan höjs med en hel procentenhet på en gång. Du kan trösta dig med att det i alla fall inte är som för 30 år sedan när man höjde räntan till 500 procent.
Den finanskrisen fick bland annat till följd att Riksbanken fick ett nytt uppdrag där det allra viktigaste är att styra inflationen mot två procent.
Väck en centralbankschef mitt i natten och fråga ”vad är meningen med ditt jobb?” och hen kommer omedelbart svara ”bevara pengarnas värde”.
Att låna pengar har aldrig varit så billigt
Inflationen har sedan 90-talet trendat nedåt. Mycket tack vare globaliseringen som gett allt lägre importpriser. Räntan har följt med, och när inflationen i mitten på 10-talet helt försvann blev centralbankerna så rädda för motsatsen, deflation, att de gick ned till nollränta.
För att sedan, för första gången i utlåningens femtusenåriga historia, börja med minusränta.
Att låna pengar hade aldrig varit så billigt. Vad är väl 100 000 till i budgivningen?
Bomarknaden och börsen steg till himlen. Techbolag med ljusår från vinst och kryptovalutor som funnits i fem minuter hade inga problem att hitta investerare när (lånade) pengar flödade fritt som aldrig förr. Det var inte bara privatpersoner som lånade friskt. När pandemi-åtgärderna skulle finansieras så gav sig även stater in i lånekarusellen.
Men till skillnad från dig och mig, så kan stater finansiera sina lån genom att trycka nya pengar. Riksbanken har lånat ut pengar till staten genom att skapa nya kronor.
Och som de skapat nya kronor de senaste åren! Över 800 miljarder är utlånade till staten, bolag som lånar ut till bostadsköp, kommuner och företag. Vi följer den globala trenden.
Var fjärde dollar i cirkulation är skapade under pandemin med alla sina stödpaket och kontanter som betalats ut direkt till medborgarna. Med lånade, nytryckta, pengar. Men kan man verkligen hålla på så, låta sedelpressarna gå varma utan att det straffar sig?
Centralbankerna har varit sena
I teorin, nej. Enligt skolboken så leder mer pengar i omlopp, till att priserna stiger, vi får inflation. Det är första lektionen enligt den gamla skolans inflationslära. Det enkla förhållandet har under lågränteåren ifrågasatts eller bara glömts bort. Men nu verkar det som att verkligheten börjar komma i kapp och det är läge för de gamla teoriböckerna att dammas av.
Centralbankerna har varit sena att dra i bromsen. ”Prisökningarna är bara övergående”, har det hetat. Riksbankschef Stefan Ingves är i gott sällskap av amerikanske centralbankschefen Jay Powell och många andra, i att ha missbedömt läget. Flaskhalsar i tillverkning och uteblivna leveranser på grund av pandemin var syndabocken till en början. Och sen kriget i Ukraina.
Men det duger inte att skylla på Putin. Visst, hans krig orsakade kraftigt stigande priser på energi och råvaror för livsmedel. Som letade sig in i de flesta andra varor och tjänster, som också steg i pris.
Men, han kastade en brinnande tändsticka i en skog som redan var torr som fnöske. En lågräntedopad ekonomi där mycket nya pengar skapats på kort tid.
Kanske hinner Riksbanken bromsa
Nu reagerar man panikartat och brandbombar med allt man kan. Men även om vi lyckas undvika en ny inflationsspiral á la 70-tal, så kan det vara läge för lite självkritik.
Kanske till och med dags att börja diskutera hur klokt det är att Riksbankens så ensidigt ska styra mot ett tvåprocentsmål för inflationen. Kanske finns det också andra obalanser i ekonomin som bör tas hänsyn till, för en långsiktigt hållbar penningpolitik?