Greta Thunberg stod nyligen i EU-parlamentet i Strasbourg och grät av frustration. Det är förståeligt att sätta sitt hopp till en ekonomisk stormakt som EU och många svenska väljare tycks dela hennes förväntningar. Enligt en undersökning Novus gjort för SVT har väljarna ett tydligt uppdrag åt EU. Det är att avvärja klimatkrisen.
Klimatet och brottsligheten spänner över landsgränserna
Tillsammans med brott och straff är det väljarnas mest prioriterade fråga inför EU-valet i maj. Både klimatet och brottsligheten är exempel på frågor som spänner över landsgränserna. Många väljare riskerar dock att bli besvikna. I årtionden har EU varit en pådrivande kraft i klimatförhandlingar men under det senaste året har den kraften försvagats. Polariseringen ökar. I EU-valet väntas högernationalister gå framåt. De vill minska EU:s makt och tycker att klimatregler på EU-nivå är ett hot mot jobben. Andra politiska krafter som liberala, socialdemokrater och gröna vill däremot se fler överstatliga regler för att hejda klimatkrisen.
Nådde mål – i förtid
EU:s första gemensamma klimatmål – att minska CO2-utsläppen med 20 procent till 2020 – nåddes faktiskt i förtid. Redan 2016 var det klart. Sen har det blivit mycket svårare. Inte ens miljömedvetna länder som Tyskland, Frankrike och Sverige klarar sina löften om att minska koldioxidutsläppen i den takt som krävs. Tvärtom ökar utsläppen i EU. Förbättringarna äts upp av den ökade energikonsumtionen.
Utmaningen som EU nu står inför är närmast ofattbar. Koldioxidutsläppen måste ner, trots att EU:s främsta ekonomiska konkurrenter Kina och USA konkurrerar med fortsatt tillväxt och expansion före klimathänsyn.
Utsläppen måste ner eftersom EU-väljarna kräver det. Ett misslyckande kommer att leda till att EU:s legitimitet ifrågasätts. Omställningen måste också ske på ett socialt rättvist sätt så att inte stad och landsbygd hamnar på kollisionskurs, vilket redan skett i Frankrike.
Olja och kol måste ersättas och en inflammerad debatt om kärnkraften är under uppsegling. Mer kärnkraft skulle vara ett snabbspår till minskade CO2-utsläpp, enligt förespråkarna. Men eftersom EUs klimatmål uttryckligen bygger på förnyelsebara energikällor, krävs det nya förhandlingar om kärnkraften ska göra come-back.
Varningarna skärps
Samtidigt har klimatforskarna skärpt sina varningar. Klimatkrisen är värre än vad man trott. Tidsfönstret krymper. Om tolv år måste utsläppen ha sjunkit med 45 procent. Till 2045 måste de i princip vara nere i noll.
Det saknas inte politiska förslag på hur EU gemensamt kan snabba på utsläppsminskningarna. Nyligen enades EU-parlamentet för första gången om att införa gränser för koldioxidutsläpp för tunga fordon. Det är ett exempel på hur man kan införa rättvisa gemensamma miljöregler.
Medlemsländernas energisystem skulle kunna byggas ihop så att förnyelsebara energislag bidrar mer till EUs totala energiproduktion. Man kan bygga ihop Europas järnvägsnät och skapa en tågunion så att fler kan resa långa sträckor med tåg. Ett förslag är att införa en utsläppsbudget för varje EU-land. Om landet inte lever upp till den ska de få böta. Ett annat förslag är att införa en koldioxidskatt för hela EU. Förslagen skulle tvinga kolindustrin, flyget och fartygsnäringen att minska sina utsläpp.
Saknas förutsättningar
Problemet är att det saknas förutsättningar för att få samtliga medlemsländer att fatta beslut och efter EU-valet kommer troligen en gemensam, överstatlig miljöpolitik bli svårare att föra. Flera EU-länder har högernationalistiska regeringar som vacklar i sitt klimatengagemang.
I sin nästa långtidsbudget kommer EU att avsätta var fjärde euro till klimatinsatser. Mycket handlar om forskningsstöd för att få fram ny, smart grön teknik. EU kan inspirera, men aldrig styra.
Det är ingen slump att målkonflikterna blivit uppenbara samtidigt som klimatkrisen kräver sjumilasteg. EU:s företag är oroliga för sin globala konkurrenskraft. De konkurrerar med amerikanska företag som av president Trump uppmuntras att satsa på olja och kol. De amerikanska utsläppen ökade 2018 med 3,4 procent efter att i 20 år ha minskat.
Vem ska kompensera EU-företagen för deras höjda produktionskostnader? Är konsumenterna villiga att välja ”klimatvänliga” EU-produkter framför de billigare kinesiska?
Vill vara en global förebild
EU har också tagit på sig rollen att vara en global förebild, med ett klimatmoraliskt ansvar att gå före och visa vägen mot ett fossilfritt samhälle. EU:s 500 miljoner medborgare svarar bara för 12 procent av de globala CO2-utsläppen. Men vi är den rikaste delen av världen och utsläppen per person ligger högt.
Därmed har EU ansett sig ha ett ansvar att gå före. För fattiga utvecklingsländer har det också varit en fråga om rättvisa. De gamla industrinationerna har orsakat klimatkrisen och måste därmed ta ansvar och gå före. Alla utvecklingsländer studerar noga vad EU gör. Om EU sviker kommer afrikanska länder hävda att de har all rätt att öka sina utsläpp, eftersom de har miljontals människor som ska lyftas ur fattigdom.
Nya förhandlingar i Chile
I december är det dags för nya FN-klimatförhandlingar, denna gång i Chile. Nu ska länderna avlägga sina skärpta klimatlöften i ljuset av den nya, alarmerande forskningen. Miljöorganisationer kräver att EU tar täten och satsar på att minska utsläppen till 80 procent till 2030, alltså en fördubblad ansträngning jämfört med det klimatmål som gäller idag och som man inte är i närheten av att nå.
Den överhängande risken är att valresultatet den 26 maj leder till att EU på grund av inre splittring kommer att tappa sitt globala klimatledarskap. Det kan snabbt få andra länder att minska sina klimatambitioner.