Det har snart gått åtta månader sedan Stefan Eriksson flyttade till det kommunala boendet Sävegården i Lerum. Inför flytten fick de höra av personal att de nu skulle kunna vara bara anhöriga utan omvårdnadsbiten.
– Så blev det inte, det kan jag inte säga, säger Karin Eriksson Ahlgren i Uppdrag granskning.
Flytt till äldreboende
Stefan Eriksson var 52 år när han fick sin demensdiagnos. När vårdbehovet blev för stort fick han plats på ett kommunalt äldreboende, Lerum kunde inte erbjuda något boende anpassat för yngre personer med demenssjukdomar. Familjen är bland annat kritiska till att Stefan lämnats mycket ensam.
– Att gå där och inte aktiveras över huvud taget. Det är klart att du blir sämre i din sjukdom. Mycket, mycket snabbare, säger dottern Janni Ahlgren.
”Bemannar inte efter behov”
Sjukdomen gör det svårt för Stefan Eriksson att sköta toalettbesök och familjen vittnar om att han inte får hjälp med detta.
“Han har alltså gått runt hela dagen helt nerkissad i kläder som stinker kiss. Återigen får jag duscha honom. Hur löser vi detta?”, skriver Karin Eriksson Ahlgren i ett av många mejl till äldreboendets ansvariga. Hon går så långt att hon kallar det för vanvård, men är noga med att hon inte kritiserar personalen – utan boendets ledning.
– Vi insåg ju det ganska fort att det inte riktigt fungerade. Man bemannar inte upp efter behovet utan efter antalet personer som bor på en avdelning. Det fungerar inte i praktiken, säger Ulrika Larson, undersköterska på Sävegården i Lerum.
Sävegårdens ledning och Lerums kommun vill inte bemöta kritiken i Uppdrag granskning utan svarar i mejl att de strävar efter att ge en så individuellt anpassad vård som möjligt och vidare:
“Det går inte att tvinga någon att byta kläder eller gå på toaletten. Som med toalettbesök gäller det att hitta en väg att kunna byta kläder som känns trygg och fungerar för den enskilde”.