Här är Ekots Caroline Salzingers redogörelse för konflikten:

När kolonialmakten Spanien drog sig bort från Västsahara 1975 invaderade två av områdets grannländer, Marocko och Mauretanien genast området. Västsahara, som ligger i västra Afrika med en lång atlantkust, består mest av sandöken.

MEN OMRÅDET är rikt på fosfater, det finns mycket fisk i havet utanför kusten och under havsbädden kan det också finnas olja.

Den marockanske kungen beordrade 300 000 marockaner att marschera in i sandöknen i vad som kallades ”den gröna marschen” och många av de inflyttade marockanerna bor kvar där än idag.

TIOTUSENTALS av Saharas nomader, så kallade saharwis, flydde ungefär samtidigt till Algeriet, där de och deras barn ännu bor i vidsträckta flyktingläger. Idag uppskattas de västsaharianska flyktingarna vara omkring 165 000.

Polisario bildades med kravet om ett självständigt Västsahara, och har än idag sin bas i flyktinglägren i Algeriet.

För att hålla gerillan ute byggde Marocko sandmur genom det ockuperade området, en mur som är längre än Sverige i nordsydlig riktning.

MUREN SKILJER den tredjedel av området som Polisario kontrollerar från de av Marocko ockuperade delarna. På den marockanska sidan av muren ligger de områden i Västsahara som går att exploatera ekonomiskt medan Polisarios delar är i princip obebodda, fattiga och minerade.

I oktober 1975 dömde Internationella domstolen i Haag till västsaharianernas fördel och Marockos och Mauretaniens anspråk på Västsahara avvisades.

MAURETANIEN DROG sig inom några år tillbaka från området. Men trots att inget land har erkänt Marockos anspråk på Västsahara stannade Marocko alltså kvar och ett gerillakrig med Polisario inleddes istället. Kriget rasade fram till 1991, då FN medlade fram ett eldupphör.

1700 FN soldater och 1000 civila FN-utsända skulle övervaka freden och så småningom en folkomröstning om områdets öde. Men medan vapenvilan höll så genomfördes aldrig folkomröstningen.

KNÄCKFRÅGAN VAR vem som skulle få rösta; bara de som hade bott i området innan Spanien drog sig tillbaka så som Polisario krävde eller också de marockaner som hade kommit till Västsahara i och med ”den gröna marschen”.

I slutet av 90-talet väcktes förhoppningarna om en varaktig fred på nytt när FN-sändebudet James Baker lyckade få till samtal mellan de stridande parterna.

MEN NÅGRA ÅR senare, 2004, avgick en frustrerad James Baker sedan Marocko avvisat hans fredsplan. Året därpå frigav Polisario 404 marockanska soldater som vid det laget varit tillfångatagna längre än några andra krigsfångar i världen.

Nu har det internationella samfundet återigen blivit mer angeläget om att finna en lösning på konflikten. Motsättningarna mellan Marocko och Algeriet, som är Polisarios främsta supporter, har försvårat det nordafrikanska samarbetet.

DET GÄLLER SÄRSKILT handelsfrågor, försöken att få stopp på strömmen av människor som olagligt försöker ta sig från Afrika till Europa och terroristbekämpning. Det senare har fått framför allt USA att intressera sig för konflikten.

I april förra året la de två sidorna fram varsin plan för hur konflikten ska kunna lösas. Men Marocko avvisar nu helt planerna på en folkomröstning medan Polisario, med Algeriets stöd, kräver mer än det begränsade självbestämmande som Marocko erbjuder i sin plan.

Källa: sr.se