Reporter: Vad vill du bli när du blir stor?
Arda, 10 år: Jag vill bli en biolog.
Reporter: Varför då?
Arda: För att jag älskar djur.
Reporter: Vilket djur älskar du mest?
Arda: Vargar.
SVT PLAY: Gängmorden i Göterborg: del 2
Reporter: Varför det?
Arda: För att de samarbetar.
I förra veckan kunde vi berätta om de unga män från Biskopsgården som är inblandade i gängkriget i Göteborg. Att det handlar om ett fåtal personer. Att samhället står handfallet trots att varningslamporna blinkat ilsket i flera decennier. Att de alla växt upp här och gått i Biskopsgårdens skolor. Att flera av dem hade problem i skolan. Med ofullständiga betyg, hög frånvaro och koncentrationssvårigheter.
Vi har pratat med deras lärare. En säger att vi gjorde så gott vi kunde. En annan att de inte kan rädda alla barn från kriminalitet. Några blir kriminella, så är det bara.
På frågan om läraren själv skulle sätta sina barn i skola i Biskopsgården blir svaret – nej, aldrig i livet. Ingen av dem vill ställa upp på en intervju.
I det här programmet ska vi försöka ta reda på hur det ser ut idag. Vilka förutsättningar har barn och ungdomar som går i skola i Biskopsgården?
Päivi Malmsten, områdeschef Västra Hisingen: Ja, vi har elever från alla världens hörn. Kanske runt 30-40 språk på många av skolorna, engagerad personal som vill göra skillnad för våra elever varje dag på bästa sätt dom kan. Men vi har ju också ganska stora utmaningar, med måluppfyllelse på vissa skolor. Vi har inte dom betygsresultaten som vi hade önskat att vi skulle ha. Och det jobbar vi på. Men enligt senaste elevenkäterna så trivs eleverna bra på våra skolor. Och vill vara där. Och det är en bra utgångspunkt, skulle jag vilja säga.
Reporter: Har ni funderat över varför ni har det här med måluppfyllelse, att ni inte har kommit dit ni vill?
Peter Johansson, utbildningschef Västra Hisingen: Jag tänker ju att man måste sätta in skolorna i Biskopsgården i ett sammanhang. Göteborg är en segregerad stad och Biskopsgården är ju en segregerad stadsdel, här finns det många familjer som är arbetslösa, en hög andel som tar emot försörjningsstöd. Vi har ju också då under ett antal år tagit emot ett antal nyanlända, nya svenskar som har kommit.
Statistiken är tydlig. Bara 18 procent av invånarna i Biskopsgården har en eftergymnasial utbildning. Och var tredje elev saknar behörighet till gymnasiet. Biskopsgården är ett så kallat särskilt utsatt område. Barn som växer upp här har sämre livsvillkor och sämre hälsa än andra barn i Göteborg. Med föräldrar som tvingats fly krig. Som kämpar med att lära sig ett nytt språk. Och som jagar försörjning. Det ställer krav på skolorna. Och i samband med flyktingkatastrofen 2015 ökade kraven.
Arkiv: “Idag beräknas 21 miljoner människor runt om i världen ha lämnat sina hemländer och räknas som flyktingar...”
Biskopsgårdens skolor tog emot ett stort antal nyanlända elever. Som trängdes med andra elever i överbefolkade klassrum. Lärare sa upp sig i protest. Och ersattes av obehöriga lärare.
Men problemen började egentligen långt tidigare.
Ur Sveriges radio 11 januari 1994: “Till Göteborg, där idag omkring 500 högstadieelever från tre skolor stannar hemma. Aktionen ska pågå veckan ut och är en protest mot att Svartedalsskolan ska läggas ner.
Ur SVT Västnytt 12 december 2002: “Biskopsgården ska spara 10 miljoner på skolan, 21 lärartjänster ska bort. Elever, föräldrar, lärare, alla är dom oroade över vad detta leder till.”
Ur SVT Västnytt 1 mars 2012:
Karin Widlund, undervisningsråd Skolinspektionen: Och vi möttes alltså av lokaler som det finns nästan inget material att tillgå. Det finns oerhört lite datorer, det finns oerhört lite alltså material av olika svårighetsgrad för att eleverna ska kunna arbeta med det som just dom klarar ut.
Ur Sveriges radio 13 oktober 2015: “.. och läget är pressat bland annat för skolor och socialtjänst, i Göteborg och Mölndal är trycket stort och i framförallt Biskopsgården är skolorna nu överfulla.”
En högstadieskola som länge kämpat i motvind är Sjumilaskolan i Norra Biskopsgården. När Skolinspektionen besöker skolan 2015 är situationen katastrofal. Lärare på skolan vittnar om att de är rädda. Att de inte vågar avbryta bråk mellan elever. Trots att de fruktar att eleverna ska slå ihjäl varandra. Elever vittnar om att det inte finns någon som helst studiero. Att det kan vara kaos i 10 minuter i början av varje lektion, men att läraren inte gör någonting för att skapa arbetsro.
Vi kontaktar rektorn på Sjumilaskolan för att få höra hans syn på saken. Men han vill inte medverka i Uppdrag granskning utan hänvisar till dom ansvariga på stadsdelsförvaltningen.
Päivi Malmsten, områdeschef Västra Hisingen: Det är en skola som haft ganska stor omsättning på personal och skolledning som har påverkat skolans verksamhet. I våras tog vi fram en ganska kraftfull handlingsplan som implementeras nu, som ska se till att vi får ett enhetligt arbetssätt på skolan. Och det vi ser redan nu att det ger resultat. Eleverna märker skillnaden på att det är mer behöriga lärare på skolan, de känner igen sig när de kommer in i klassrummen, man startar och slutar lektioner på samma sätt och vi har ordningsregler som är lika, så att det… det finns åtgärder som verkar som att de ger effekt. Men visst, det är också, vi har många svårigheter kvar att lösa på skolan för att det ska bli en.. att alla elever ska kunna gå ut med fullständiga betyg. Så där är vi inte hemma, men vi är på god väg.
Mohammad, 10 år: Jag tänkte att jag ville bli en fotbollsspelare.
Reporter: Varför då?
Mohammad: Ja för att... det är kul.
Sahand, 10 år: Fotbollsspelare om jag inte lyckas med det så vill jag bli läkare.
Heval, 10 år: Jag vill bli mäklare.
Reporter: Varför då?
Heval: För att jag tycker att det ser intressant ut när de skriver ut kontrakt och säljer hus och det.
På universitetet i Cambridge finns Per-Olof Wikström. Professor i kriminologi. Han forskar i orsakerna till att unga människor begår kriminella handlingar. Och säger att insatserna från samhället behöver inledas tidigt. För allt grundar sig i vilka värderingar man bär med sig från familj och skola.
Per-Olof Wikström, professor kriminologi Cambridge: Skolan, den pekade vi ju på är ju kanske samhällets bästa chans att göra någonting, för oftast kan det vara svårt att arbeta just med föräldrar som själva har många olika svåra problem och engagera dom. Vi vet att de som sysslar med allvarlig kriminalitet ofta börjar i väldigt unga år. Och då måste man ju fokusera på vad som händer tidigt i livet och hur de här miljöerna formas. Titta på sådana här ställen som Biskopsgården, vad finns det för jordmåner, vad finns det när det gäller föräldrar, skola, kamratgrupper för kontexter då som stödjer eller uppmuntrar utvecklingen av den här typen av, att man tycker att den här typen av beteenden är acceptabla.
Familj och skola. Två sociala institutioner som formar en ung människas värderingar. Men vad händer om dom misslyckas? Vi vill ta reda på hur det har gått för dom elever som lämnat högstadieskolorna i Biskopsgården. Men det är inte betygen vi ska undersöka. Vi ska ta reda på om eleverna lagförts för något brott. Hur många av dom finns i belastningsregistret? Den kanske allvarligaste konsekvensen i en ung människas liv.
Reporter: Jag skulle vilja göra ett test på er. Som gör att jag behöver skriva några namn här, alltså skolor. Om ni tittar hitåt. Sjumilaskolan, Svartedal...
De fyra högstadieskolorna i Biskopsgården ligger alla under stadsdelsförvaltningen Västra Hisingen. Sjumilaskolan, Svartedalsskolan, Ryaskolan och Jättestensskolan.
Vi tar med ytterligare en skola. Nordlyckeskolan som tillhör samma förvaltning, men som ligger i det välbärgade området Torslanda.
Reporter: Vi ska skriva fem olika procentsiffror här, så ska ni få para ihop det med rätt skola och vilka som hör till varje skola då. Skulle gärna vilja att ni motiverar varför ni sätter den procentsiffran på respektive skola.
Vi går igenom samtliga manliga elever som gått ut nionde klass under åren 2011 till och med 2015 - för att ta reda på om dom lagförts för något brott. Och vi låter dom ansvariga i stadsdelen gissa resultatet på respektive skola.
Peter Johansson: Ja, ska vi göra detta tillsammans då får vi göra...
Peter Johansson: Ska vi skriva eller? Vad vi tror då?
Reporter: Och så får ni gärna motivera.
Peter Johansson: Ja vi kan väl ta alltihopa.. vi trodde fem procent där va, och så sa vi Sjumila 24.
I vår kartläggning har vi gått igenom 645 manliga elever. Resultatet vi får fram visar hur stor andel av dom som idag förekommer i belastningsregistret. 13 procent av de manliga eleverna som gått ut Jättestensskolan är idag lagförda för brott. 16 procent på Ryaskolan. På Svartedalsskolan är det 24 procent och på Sjumilaskolan 26 procent. På Nordlyckeskolan i Torslanda hamnar siffran på 5 procent.
En majoritet av brotten gäller narkotika, misshandel och olovlig körning. Men det finns de som lagförts för grövre brott som våldtäkt, grovt vapenbrott och mord.
Reporter: Ja... då får ni gärna motivera då... fem procent på Nordlyckeskolan, varför då?
Peter Johansson, utbildningschef Västra Hisingen: Jag vet inte hur du tänker Päivi men jag tänker så här att Nordlyckeskolan det är ju ett välsituerat område, det ligger i Torslanda, vi vet ju att eleverna som går på Nordlyckeskolan de kommer från stabila familjeförhållanden, där har vi norra Göteborgs stads högsta medelinkomster och också föräldrar med väldigt hög utbildningsbakgrund och det är klart att det påverkar studieresultaten. Man kommer in i skolan, man lämnar skolan med godkända betyg, man kommer in i gymnasieskolan och fortsätter sedan... jag är förvånad att det var 5 procent ändå.
Reporter: Och sen Sjumilaskolan 24 procent? Varför det?
Peter Johansson, utbildningschef Västra Hisingen: Jag tror inte att det är otroligt att det skulle kunna vara så med tanke på det sociala sammanhang som skolan finns i.
Päivi Malmsten, områdeschef Västra Hisingen: Det är ju så att säga motsatsförhållandet det du beskrev på Nordlyckeskolan, det är inte orimligt.. nu tror vi på att de siffrorna som ni säger är så, så det är dom vi bollar med, men det låter inte helt orimligt. Tyvärr.
Reporter: Jag kan säga att just den siffran är fel där, det är 26 procent på Sjumilaskolan. Det är Svartedalsskolan som är 24 procent. Men ni är nära.
Den stora majoriteten av dom manliga elever vi granskat förekommer inte i belastningsregistret. Men skillnaden mellan skolorna är ändå uppenbar. På Sjumilaskolan är var fjärde manlig elev som gått ut högstadiet under dom här åren lagförd för någon form av brott. På Nordlyckeskolan är det bara var tjugonde.
Peter Johansson, utbildningschef Västra Hisingen: Nordlyckeskolan är ett sammanhang där vi har hög utbildningsnivå på föräldrarna med höga inkomster och så vidare och så ser det inte ut tyvärr i Biskopsgården, som vi har varit inne på tidigare, så är det en hög andel utländsk härkomst, det finns inte förutsättningar att läsa läxor och så vidare, så det är hela liksom samhällsstrukturen runt omkring skolorna som bidragit till det här tyvärr.
Reporter: I Skolinspektionens kritik så pratar man ju inte om utländsk härkomst eller om föräldrarna, att trångboddhet, det är ju inte det som är anledningen till att Sjumilaskolan fått kritik. Eller hur?
Päivi Malmsten, områdeschef Västra Hisingen: Fast det påverkar ju såklart elevernas mående och hur mottagliga dom är för lärande.
Reporter: Fast det man pratar om här är ju att det är lärarna som inte håller måttet? Att det är skolan, skolans ledning. Det är ju det som har brustit på Sjumilaskolan?
Peter Johansson, utbildningschef Västra Hisingen: Ja, och vi håller ju med om kritiken, vi har brustit där...
Reporter: Men varför säger du då att det handlar om trångboddhet, att det är utländsk härkomst, att det är arbetslösa föräldrar och så vidare?
Peter Johansson: Ja, det är ju det trots allt ändå, skolan är ju en del av samhället och man kan inte bortse från det, skolan jobbar ju inte isolerat utifrån utan det är en del i samhället totalt sett som påverkar eleverna och elevernas förutsättningar på vilket sätt man har möjlighet att tillgodogöra sig.. Sen så måste vi ju också säga att vi har ju naturligtvis inte lyckats när det är så att det är så många som lämnar skolan och sen sugs upp av kriminella gäng om det är det dina siffror visar på.
Vi presenterar vår kartläggning för professor Per-Olof Wikström. Och han tycker att siffrorna är oroande.
Per-Olof Wikström, professor kriminologi Cambridge: Det är ju uppenbarligen någonting i den här typen av områden som gör att vissa av de som växer upp här och speciellt kanske när det gäller allvarligare kriminalitet. Och det är ju det som det gäller att identifiera då om man ska jobba med det här och så. Och titta på hur kommer det sig att så många fler, i det här fallet i Sjumilaskolan då, kommer att tycka att den här typen av handlingar och delta i är mer acceptabla i förhållande då till de som går i Nordlyckeskolan, och så. Och det som vi har pratat om tidigare då vad vi hittar i andra att det som skiljer dom hära det har ju att göra med hur man utvecklar värderingar och självkontroll och sådana här saker. Så att det, nog kan man gissa på att det är fler personer i Sjumilaskolan, det är vanligare där att det finns miljöer och omständigheter som gör att en grupp utvecklar den här typen av värderingar...
Reporter: Men vad du säger här, om jag förstår dig rätt då, är att de här 26 procenten som har lämnat Sjumilaskolan då som idag förekommer i belastningsregistret, det vi kan se här menar du är att deras moral är på något sätt lägre, eller att de har en lägre moral?
Per-Olof Wikström, professor kriminologi Cambridge: Jag skulle inte säga lägre, annorlunda. För det så att säga, när det gäller den delen, nu vet jag inte om dom här, men så är de i alla olika undersökningar vi gjort att man är mer accepterande då till exempel om vi tar våld, de som använder våld är naturligtvis mer accepterande än de som inte gör det. Och väljer det och kan utveckla vanor att använda våld mer och så. Så det är väl troligt att det förhåller sig så här, som det gör på andra ställen som vi har undersökt, när det gäller det. Men det är ändå så att 75 procent av de i Sjumilaskolan inte förekommer i belastningsregistret, så det illustrerar igen vikten av att ställa den här frågan: varför vissa och inte andra. Om man ska förstå då hur social utsatthet och sådana problem verkar, så måste man förstå den här skillnaden, när det gäller den delen.
I juni i år kom Skolinspektionen fram till att Sjumilaskolan åtgärdat bristerna på högstadiet. Men nu kritiseras skolan för att elever i mellanstadiet mobbas och trakasseras. Göteborgs kommun har till sista oktober på sig att garantera elevernas trygghet.
Dario, 11 år: Jag vill bli fotbollsspelare. För att jag har sett många som spelar och jag tycker att det är roligt. Det, jag tycker att det är roligt bara.
Ali, 11 år: Jag vill bli programmerare alltså, saker med data, programmerare, spelutvecklare.
Reporter: Varför då?
Ali: För alltså jag känner mig i det. Det här passar mig, jag har redan testat programmering och jag känner, alltså det passar för mig.
Kerim, 10 år: Jag vill bli en fotbollsspelare.
Reporter: För att?
Kerim: Jag är bra på fotboll.
Reporter: Vad skulle ni säga, vad har ni för planer med skolorna här i Biskopsgården, hur tänker ni, om ni skulle tänka framåt?
Peter Johansson, utbildningschef Västra Hisingen: Ja, det som är närmast förestående nu det är ju att Svartedalsskolan den kommer att byggas om. Vi kommer också då att när det gäller Sjumilaskolan bygga om skolgården, se över den yttre miljön, för den är också eftersatt och så vidare. Det är många såna faktorer som också bidrar till så att säga synen på skolorna att det kanske är lite nedgånget och slitet, så vi förbättrar där också och vi förbättrar på Ryaskolan. Jättestensskolan är väl ombyggd sedan några år tillbaka va, sådär att vi jobbar ju för att hela tiden förbättra våra skolor. Självklart är ju det viktigaste det inre och lärandet och så vidare, men också det här med yttre miljöerna.
Per-Olof Wikström, professor kriminologi Cambridge: Jag skulle inte tro att det har någon större effekt när det gäller, utan att veta några detaljer, med att bara bygga om, det gäller på den påverkan när man talar om familj, skola och kamratgrupp där man bygger värderingar. Vilka man umgås, vilka man exponeras osv. det är där man ska försöka titta när det gäller. Och det är klart att det är ett problem om andelen som har en viss typ av värderingar ökar i ett område så är sannolikheten att fler dras in. Mängden av personer som kommer omfattas kan påverka sannolikheten att fler dras in osv. Så det kan vara oroande ändå när man börjar komma upp i ganska höga procentsatser.
Reporter: Var går gränsen för er, när är botten nådd?
Peter Johansson, utbildningschef Västra Hisingen: Hur tänker du, var går gränsen?
Reporter: När är det dags att stänga en skola? När har det gått för långt? När slutar en skola fungera?
Peter Johansson: Jag kan säga så här från mitt perspektiv om jag hade känt att de här skolorna inte fungerar idag då hade jag nog tagit en sådan diskussion med våra beslutsfattare, men jag känner ändå att vi är på rätt väg med skolorna och de fungerar. Sen när vi tittar i backspegeln och du visar de siffrorna så är det naturligtvis så att det är ju väldigt allvarligt och det är klart att det är ett misslyckande för skolan men också för samhället totalt sett att det ser ut så.
Reporter: Jag tänker det här är en hypotetisk fråga men jag blir ändå nyfiken, om ni ser på de här siffrorna, var hade ni själva placerat era barn? Vilken skola?
Peter Johansson: Ja, det är ju en hypotetisk fråga.
Reporter: Jo, men man kan svara på den ändå.
Peter Johansson: Jag hade placerat mina barn i en skola som var nära där jag bodde, så enkelt är det ju, så skulle jag bo här så hade jag placerat mina barn här, Sjumilaskolan. Nu bor jag i och för sig inte här.
Päivi Malmsten: Ja, och där de har sina kompisar. Det är väl så de flesta föräldrar tänker.
Jason, 10 år: Jag vill bli en fotbollsspelare.
Reporter: Varför då?
Jason: För att jag tycker att det är kul. Kul, ja.
Rasan, 10 år: Jag vill bli fotbollsspelare.
Reporter: Om du inte blir fotbollsspelare, vad tänker du då?
Rasan: Civilpolis.
Yaman, 11 år: Jag vill bli en ingenjör.
Reporter: Varför då?
Yaman: För att det finns många länder som, det finns många människor som inte har lägenhet och hus, så när jag blir stor vill jag bli ingenjör och hjälpa till.
Del 3:
Larmsamtal 18 mars 2015:
LKC: “51 14 50 larmar kom.”
Polis: “Skottlossning skottlossning Vår krog och bar i detta nu. Detta är sett utav spaningspersonal i Södra Biskopsgården. Skottlossning Vår krog och bar kom.”
LKC: “Skottlossning Södra Biskopsgården Vår krog och bar vet du adressen där kom?”
Polis: “Vårväderstorget.”
Reporter: Vet du vem det var som gick in där på Vår krog och bar och sköt dessa människor?
Jonis Adan: Ja.
Reporter: Du vet vilka de var?
Jonis Adan: Inte alla, jag kan inte säga exakt vilka det var så men ah, de flesta av dom i alla fall, någon av dom i alla fall.
Reporter: Och du menar att du var inte en av dom?
Jonis Adan: Nej.
Reporter: Men varför säger du inte vilka det var då ,så slipper du sitta här?
Jonis Adan: Men det alltså, jag har växt upp med att man kan inte gola ner, man kan inte gola, alltså jag kan inte, jag kan inte, det går inte. Det har aldrig varit på tanke ens och jag personligen trodde aldrig att det skulle gå så här långt.
Jonis Adan är född i Skara. Men flyttade 2 år gammal med familjen till Biskopsgården i Göteborg. En stadsdel som har drabbats hårt av dom senaste årens gängkrig. Av 30 gängmord har nästan hälften koppling till Biskopsgården. 2005 ska Jonis fylla 10 år. Hans största intresse är fotboll.
Samma år kartlägger polisens underrättelsetjänst gängrekryteringen i Göteborg. Man pekar specifikt ut stadsdelen Biskopsgården där Jonis bor. Och varnar för en ny generation kriminella om inget görs.
I förra veckan kunde vi berätta vad som hänt sen dess. Att rapporten aldrig följdes upp. Att det inte blev som polisen förutspådde. Utan mycket värre.
Vi identifierade dom unga män i Biskopsgården som började begå brott vid tiden för polisens rapport 2005. Vår kartläggning resulterade i 20 namn. En ny generation kriminella – precis som polisen varnade för. Ett av namnen är Jonis Adan.
Jonis Adan: Första gången jag kände någon som hade blivit mördad det var 2012, det var en av mina bästa kompisars kusiner så självklart det gjorde ont och man tyckte synd. Och det jag tror tog mest på mig var någon som var i min generation, i min ålder som man såg varje dag och man hängde med. Det var när min kompis (beep) gick bort.
Ur SVT Västnytt 5 september 2013:
Jonis Adan: Det finns bra människor som har varit omkring oss sådana här fältassistenter och stadsdelsvärdar de har varit där och man har pratat lite med dom så men det har aldrig varit professionell hjälp att det har kommit psykologer och frågat oss hur vi mår.
Reporter: Efter dubbelmordet 4 september 2013, så börjar du bära skottsäker väst då är du 18. Varför bär du skottsäker väst?
Jonis Adan: Nej, för man får överväga risken att det kan bli en ny skottlossning och man kan stå på fel plats vid fel tid du vet. Och jag ansåg att risken var stor så jag valde att köpa en skottsäker väst. Och den var relativt billig, så det var inte, jag behövde inte överväga länge, jag visste vad jag behövde göra.
Reporter: Men du gick runt med den hela tiden eller?
Jonis Adan: Ja.
Jonis säger att han haft en bra uppväxt. Hans föräldrar kom unga till Sverige från krigets Somalia. Och fick fem barn. Han minns inte när det börjar gå fel. Men när vi kartlägger hans liv kan vi se en tydlig händelse som förändrar allt. 2009 lämnar Jonis pappa plötsligt familjen och flyttar utomlands. Jonis är då 14 år. Han har aldrig träffat eller pratat med sin pappa efter det. Ett år senare omhändertas han enligt lagen om vård av unga. Jonis mamma säger i LVU-domen att hon själv inte kan ta hand om honom och att hon behöver hjälp.
Jonis Adan: Jag vet inte hur jag ska formulera mig nu men, jag tycker inte att alltså min uppfostran har lett till det här, att min mamma har misslyckats eller någonting. Min mamma har alltid försökt, så mycket en förälder kan göra du vet. Om jag hade varit fastkedjad vid min mamma då hade jag inte kunnat göra allt men, det är så mycket en förälder kan göra. Du vet, min mamma lider dagligen, hon har svårt att sova, jag vill inte göra det extra jobbigt för henne. Hon jobbar, jag vill inte att hon ska gå till jobbet och de ska tänka ah fan hon misslyckades, jag vill inte att hennes kollegor ska tänka att hon misslyckades, förstår du vad jag menar?
Jonis kriminella karriär eskalerar snabbt. Han bär kniv, hotar lärare och stjäl datorer. 15 år gammal döms han för grovt vapenbrott. Hans mamma är ensamstående med fem barn och jobbar som lokalvårdare. I ett desperat försök att få bort Jonis från kriminaliteten flyttar familjen från Biskopsgården i början av 2014. Jonis börjar på fordonsprogrammet på Framtidsgymnasiet. Nu ska det bli bättre. Men på skolan går en gammal vän från Biskopsgården. En vän som senare kommer att dömas tillsammans med Jonis för medhjälp till mord.
Reporter: Jag tänkte visa dig en bild, det här är ett år före Vår krog. Vad tänker du när du ser den?
Jonis Adan: Det var en rolig dag, det var en rolig dag, studenten.
Reporter: Vad tror du, vad var dina planer där efter studenten?
Jonis Adan: Faktiskt jag var inte ambitiös då så jag hade inte så mycket planer, jag ville bara ta det lugnt. Och leva i nuet.
Reporter: Du tar studenten där och sedan några veckor senare i juli så grips du med en skarpladdad pistol nedstoppad i byxlinningen. Varför?
Jonis Adan: Jag skulle överlämna den till en kille faktiskt. Det var en kille som skulle åka iväg och handla med sin familj och han skulle ge den till en annan kille och de kunde inte träffas så jag skulle ta den till, eller ta den från a till b. Och jag hade oturen att bli stoppad just då.
Reporter: Men jag tänker såhär Jonis kan du förstå om man tänker det här är bara ungefär inte ens ett år före Vår krog men du håller på med vapen alltså varför ska man tro på att du inte var med där vid vår krog?
Jonis Adan: Du vet, alla får tro vad de vill. Jag kan inte styra över någon vad de tror om mig och så men jag vet att jag inte var med där. Och förhoppningsvis folk alltså tror på mig. Självklart jag vill att folk ska tro på mig du vet för jag var inte med på det här, men jag kan inte försvara att jag gick med en pistol då men jag kan säga så mycket att den händelsen har ingenting med vår krog att göra alls. Jag fick sitta mitt straff, jag fick ha fotboja och sedan så jag har aldrig rört vapen sedan dess.
Reporter: Men tänkte du någon gång att det vapnet skulle kunna användas att döda en annan människa?
Jonis Adan: Alltså självklart man vet att den risken finns, men det är också upp till en själv vad man vill göra. Jag hade inte varit bekväm att ta någons liv. Och om någon annan är bekväm med att göra det, jag kan inte påverka den människan i en annan riktning. / … / Jag känner ingen skuld av att jag lämnar över en pistol till någon annan. För jag känner att det är varje persons val att göra någonting du vet.
Ur SVT:s Rapport 3 januari 2015: Under dom senaste åren så har ett tjugotal skottlossningar, tre med dödlig utgång, skrämt invånarna i göteborgsförorten Biskopsgården. Föreningen Neutral ungdom arbetar för att stötta dom unga i stadsdelen och hindra dem från att dras in i kriminalitet.
I december 2014 besöker SVT:s Rapport Norra Biskopsgården. Inslaget handlar om att det har blivit lugnare i stadsdelen. Det är tre månader före attentatet på Vår krog och bar. En av dom som intervjuas är Jonis Adan.
Ur SVT:s Rapport 3 januari 2015:
Jonis Adan: Det är lättare för Anders att få jobb på Volvo än mig. Eller kanske Ahmed. Det är ju så. Man får alltid hoppas på att ungdomarna tar sig till rätt plats i livet.
Reporter: Vilken är rätt plats i livet då?
Jonis Adan: Så man får barn, fru, såna grejer. Jobb. Hus.
Jonis Adan: Självklart jag vill att alla ska ha ett normalt liv och gifta sig, få barn och kanske bo i hus eller lägenhet och ha en bil och vanligt jobb. Självklart, jag tror inte att det är någon som inte vill ha det livet. Och det är det jag vill att folk ska ha du vet men. Ibland man gör fel.
Reporter: Hur tänker du då, vad var det du gjorde fel efter december 2014?
Jonis Adan: Alltså jag kan inte säga att jag gjorde så mycket fel, det enda jag gjorde var att jag sålde ecstasy, inte ens jag började en månad innan de grep mig, inte ens det du vet, jag kanske hann sälja i två eller tre helger. Men jag tror inte kanske någon trafik, kanske man har kört lite för fort annars tycker jag inte att jag har gjort något fel…
Ur rättegång Göteborgs tingsrätt 2016:
Hans-Jörgen Ostler, områdespolis Göteborg: Det är full kalabalik inne på restaurangen. Jag går in jag ser att ett par kollegor sitter och vårdar en man som ligger i mitten av krogen som är till synes livlös. Och på väg in så passerar jag en man som sitter ner på golvet och har en kompis bredvid sig och tittar upp mot mig och säger någonting på jugoslaviska. Det är uppenbart för mig att han vill ha min hjälp. Han är då skjuten i ansiktet och har fullt med blod i hela ansiktet. Men jag är tvungen att gå förbi honom och bredvid honom är det en jättestor blodpöl. Och jag kommer in till mina kollegor och så börjar jag fördela sjukvårdsmateriel. Vi är fyra poliser på plats vid det tillfället och mina kollegor är fullt upptagna med att försöka rädda liv på så många de kan. Och vi har efter en snabb huvudkalkyl på platsen, räknar vi in det till 8-10 skadade.
Den 19 mars 2015 grips Jonis Adan misstänkt för delaktighet i morden på Vår krog och bar. Tre månader efter intervjun i SVTs Rapport. Vad som hänt däremellan verkar ingen riktigt veta mer än han själv. I polisförhören minns han inget. Och säger att hela hans liv går ut på att glömma.
Polisförhör 26 juni 2015:
Jonis Adan: Eller ditt yrke går ut på att komma ihåg, förstår du?
Förhörsledare: Ja...
Jonis Adan: Hela mitt liv går ut på att glömma, förstår du?
Ur rättegång Göteborgs tingsrätt 2016:
Jonis Adan: Jag har varit deprimerad, jag har varit ledsen. Jag har funderat väldigt mycket på om jag skulle hinna gå på min systers student eller inte och när det väl slog mig att jag inte skulle göra det så blev jag, jag fick rätt grov ångest. Studenten händer bara en gång.
När rättegången inleds har Jonis suttit häktad i 14 månader. Han säger att han är oskyldig.
Jonis Adan: Sedan skulle jag vilja prata inledningsvis om vissa grejer jag inte som jag inte kommer ta upp, när jag berättar vad jag gjorde de här dagarna.
Jonis berättar för rätten att han hyrt en bil på uppdrag av två personer. Att han flyttat väskan med mordvapen. Vapen som enligt polisens tekniska undersökning använts vid massakern på Vår krog och bar. Jonis hävdar att han aldrig hade flyttat väskan om han känt till dess innehåll. Han säger också att han hade utlovats ersättning för att flytta väskan. Men han uppger aldrig namnen på dom två som ska ha gett honom uppdraget.
Jonis Adan: Alltså jag kan inte berätta varför jag är oskyldig jag kan bara säga jag är oskyldig du vet. Och jag kan egentligen inte bevisa det så för om jag ska ropa på vittnen som jag har gjort narkotikaaffärer med det räknas som golning du vet och det är något jag växt upp med att inte göra och det blir inte lätt om man gör det heller du vet. Men mer än så jag kan inte bevisa att, det är mitt ord mot åklagarens och rättens ord och tydligen deras väger mest.
Reporter: Men du menar att alla ni som dömdes för det här inte är skyldiga?
Jonis Adan: Jag kan inte säga att alla är oskyldiga men det är mer än jag, det är jag och några till som är oskyldiga till detta. Men ändå vi sitter här idag.
Reporter: Kan du säga vilka du menar som är oskyldiga då?
Jonis Adan: Det är det som är grejen om jag säger han är oskyldig och han, då blir det som att jag säger att han är skyldig du vet.
När vi träffar Jonis sitter han på Kumlaanstalten. Han har suttit isolerad i en månad. 23 timmar om dygnet sitter han inlåst i sitt rum.
Jonis Adan: De säger att det är för att det finns en hotbild, eller att det finns risk för, risk för, någonting, liv och hälsa för mig och andra men det är ingenting jag tror på.
Reporter: Vad gör du då? Alltså hur ser en dag ut?
Jonis Adan: Jag bara kollar på tv.
Reporter: Du har tv på rummet?
Jonis Adan: Ja, och läser bok.
Reporter: Vad läser du för något?
Jonis Adan: Jag läste en bok, Sibirisk uppfostran, men nu väntar jag på andra böcker från biblioteket.
Reporter: Sibirisk uppfostran?
Jonis Adan: Ja.
Reporter: Vad handlar den om?
Jonis Adan: Den handlar om en kille som växer upp i ett kriminellt samhälle, i Transnistrien.
Reporter: Är den bra då?
Jonis Adan: Nja, den var helt okej faktiskt, man blir, man tänker verkligen att kriminalitet här och andra länder det är inte samma sak.
Reporter: Hur menar du?
Jonis Adan: Alltså deras liv det var, jag vet inte om jag ska tro på det han säger, men det är en helt annan verklighet än vad det är typ i förorterna här och så som han växte upp.
Jonis Adan döms mot sitt nekande till 14 års fängelse för medhjälp till mord på Vår krog och bar. Ytterligare sex andra döms också mot sitt nekande. Inga vittnen binder någon av dom till själva skjutningen. Och ingen teknisk bevisning styrker att dom har varit inne på krogen. Hovrätten skriver att det är en betydande svaghet i åklagarens bevisning. Men hovrätten skriver också att det omfattande utredningsmaterialet inte ger stöd för att någon annan skulle ha varit delaktig i förberedelserna. Och att inget i utredningen tyder på att någon annan skulle genomföra attentatet.
Reporter: Vad tänker du kring det som hände på vår krog?
Jonis Adan: Självklart alltså, det är tråkigt när folk förlorar sitt liv och anhöriga förlorar sina söner och män, broder och sådant men det händer överallt du vet. Det är synd, jag tycker självklart att det är synd men på ett sätt det har blivit typ vardag, första gången något sådant hände man blev verkligen alltså, det var, det påverkade en du vet och sedan längre fram i tiden, man får gå vidare med livet du vet. Man kan inte stanna upp pga en händelse för länge, sedan självklart det var hemskt, det var många människor som var där för att kolla på fotboll och hade ingenting med det att göra och blev skjutna. Jag hade själv en kompis som satt där inne som blev skjuten.
Reporter: Hur ser du på biskops framtid med en ny generation kriminella, tror du vi kommer se nya konstellationer eller?
Jonis Adan: Alltså jag tror inte nu, alltså det är en snöboll som har rullat för länge du vet. Det är svårt att få stopp på det här. Jag tror att i grund och botten att det handlar om bostadspolitik för många år sedan hur man placerar folk i vissa områden och alltså mycket med segregation och sådant. Jag tror att idag det är väldigt svårt att stoppa sådant. Jag tror att det kommer alltid komma någon ny. Det kommer alltid komma någon ny.
Larmsamtal:
LKC: “51 14 50 larmar kom.”
Polis: “Skottlossning skottlossning Vår krog och bar i detta nu. Detta är sett utav spaningspersonal i Södra Biskopsgården. Skottlossning Vår krog och bar kom.”
LKC: “Skottlossning Södra Biskopsgården Vår krog och bar vet du adressen där kom?”
Polis: “Vårväderstorget.”