Mannen som öppnar dörren ska visa oss det som kallas för det svarta guldet. Hår, som ligger förpackat i stora säckar, värda miljoner i sista ledet. Vi går bakom kulisserna i en bransch som blomstrar – och där skönhetsföretagen gärna framhåller sin etiska profil.
SVT PLAY: Se hela reportaget här
Priya: Folk här har nog inte tänkt på det. De tror inte att man får så mycket för det.Men det är värt mycket utomlands.
Påa Janne Josefsson:
En växande grupp svenskar använder idag löshår för att förbättra sitt utseende. Och företagen som säljer håret har en hög svansföring när det handlar om etik och sjyst handel. Men verkligheten, långt från svenska hår- och skönhetssalonger, ser helt annorlunda ut.
Vi ser det i Hollywood, i modevärlden, bland bloggare och svenska kändisar. Och nu för tiden erbjuder många frisersalonger faktiskt hårförlängning eller förtjockning till sina kunder. Det är en mycket lukrativ bransch, många av de företag som redan finns växer och fler och fler vill ge sig in på en marknad där naturlig skönhet är till salu.
En hårförlängning kan kosta upp till 10 000 kronor, och varar några månader, sen måste man köpa nytt. Men det äkta håret går inte producera, utan branschen är beroende av att det finns människor som burit det.
Reporter: Jag tänkte kolla med er om jag skulle kunna få klippa av någon av ers hår. Mot betalning.
Tjej: Näe....
Reporter: Om jag skulle ge dig pengar för att du skulle klippa av det, hur mycket skulle du ha?
Tjej: Du jag tror faktiskt inte jag skulle gjort det.
Reporter: Jag har ändå 1000 spänn här.
Tjej: Det kommer jag inte göra tyvärr.
Tjej: En miljon skulle jag ha...för att klippa av hela mitt hår
Tjej: Det här håret är värt väldigt mycket.
Reporter: Raka av det.
Tjej: Nej nej nej, aldrig aldrig. Aldrig.
Reporter: Vad skulle krävas för att du skulle raka av dig håret?
Tjej: Jag skulle aldrig göra det. Aldrig.
Tjej: Det är en del av en själv skulle jag säga, jag har ingen lust att klippa av en del av mig själv.
Frågorna kan låta konstiga så här på en gata i Sverige. Men kanske sätter de fingret på ett av hårbranschens största dilemman. Allt fler i västvärlden vill köpa äkta löshår, men få eller ingen här vill sälja. Men här finns en rad företag som sysslar med att sälja hår. Frågan är var det kommer ifrån?
Till: Rapunzel of Sweden / Hairtalk / Eurosocap / Poze / Toupema belgal /
Från: Ida Nordén
Jag undrar om jag skulle kunna få ta del av vilka som är era leverantörer?
----------
Till: Ida Nordén
Från: Rapunzel of Sweden
Av konkurrensskäl kan vi tyvärr inte lämna ut vilka leverantörer vi samarbetar med.
----------
Till: Ida Nordén
Från: Hairtalk International
Unfortunately it is against our company policy to communicate sourcing channels and/or production channels. We recommend, as you are very interested to the process of hair, to travel to India and find the places where the hair is being sold.
(Det är tyvärr emot vår företagspolicy att tala om våra leverantörer och producenter. Vårt förslag är att ni reser till Indien och själv söker upp de platser där hår säljs.)
Företagen vill inte berätta vilka leverantörer de använder sig av, men vi får veta att mycket av håret kommer från Kina och framför allt från Indien. I södra Indien ligger mångmiljonstaden Chennai. Den skulle kunna kallas Indiens hår-huvudstad.
Det är i det här myllret man får börja leta om man ska kunna hitta ursprunget till hår som säljs på svenska salonger.
Kille på stan: Det går att handla med.Det finns säljare och köpare. Och efterfrågan drar till sig pengar och människor.
För att ha en chans att hitta kvinnorna som burit håret, eller de fabriker som behandlar det behöver vi hjälp.
Det här är Madhavan Pillai, en indisk frilansjournalist, som lovat att bli vår guide. Han har kontaktat flera fabriker, men de vill ha tid på sig innan de ens kan överväga att släppa in ett TV-team.
Så vi börjar vårt sökande längst ner i produktionskedjan. För en stor del av allt hår som säljs från Indien är hårrester och avfall. Överblivet hår från fabriker, eller plockat från hårborstar, uppsopade rester från frisörernas golv, eller till och med hår upphittat i soporna.
Och de som i första ledet jobbar med det här håret finns i byar som den här, strax utanför Chennai.
Velu : Vi plockar ut de långa håren för export.
Velu: Vi levererar till folk som exporterar.
Reporter: Hur är det att arbeta med hår?
Velu : Man kan få problem med huden, men det försvinner när man duschar.
Det handlar om att få mat på bordet. De som bor här försörjer sig på olika sätt på att sälja hår. Vissa av dem åker runt till frisersalonger för att köpa upp och sälja vidare, andra köper avfallshår från fabriker och reder ut och försöker sälja det. Allra längst ner står de som plockar hår från sopor och samlar in från hårborstar.
Reporter: Vad gör ni med det här håret?
Velu : Långa hår kan skickas utomlands.
Velu : Det här kom igår. Det är kvinnohår.
Reporter: Vem ska du sälja det till?
Velu: Den som vill köpa.
Det finns enkelt förklarat två kategorier av äkta hår. Remy. Det dyrare och finare håret som direkt efter att det klippts av går till fabriken, samlat med alla hårstrån åt samma håll. Och det billigare, Non Remy, som samlas in här. Från hårborstar, sopor och frisörsalonger, hårstrå för hårstrå.
Priya: Skönheten sitter i håret.
Sharmila: I Tamil Nadu är håret viktigt.
Priya: Så är det i hela Indien och i hela världen.
Reporter: Vet du vad hårförlängning kostar i Europa?
Man: Nej. Då hade vi inte suttit här på gatan. Då hade vi haft ett stort hus. Pengarna går till de stora företagen. Vi säljer till företag,men får inte pengarna med en gång. Vi måste vänta tio dagar innan vi får våra pengar. Om vi säljer för 100 000 rupier får vi vänta 10 dagar. Det finns företag som har investerat flera miljoner, men här finns det inga pengar.
Priya: Folk här har nog inte tänkt på det. De tror inte att man får så mycket för det. Men det är värt mycket utomlands.
Håret som samlas in landar hos några av Chennais 100-tals hårfabriker.
A.L Kishore: Det här är rent guld,det här ser ut som guld. För en leverans av det härr får man 450 dollar och av det här 120 dollar. Importörerna har ingen koll.
Mr Kishore berättar gärna om kvalitén på det hår han säljer. Men han verkar knappt förstå min nästa fråga, om kunderna, bolagen i väst som köper hans hår, är intresserade av vem håret kommer ifrån och under vilka villkor det samlats in.
Reporter: Vill kunderna veta var håret kommer ifrån?
A.L Kishore: Längd, färg och struktur är viktigt. Folk föredrar äkta hår.
Reporter: Bara så att jag förstått rätt...Kvalitén är viktig för dem, men ursprunget spelar mindre roll?
A.L Kishore: De gillar inte...Köparna ställer inte den sortens frågor.
Men vi är här för att få se hur produktionen går till. Nyfikna på under vilka villkor det hår som samlats in bereds och förpackas innan det skeppas till Europa. Efter långa diskussioner går han till slut med på att låta oss besöka hans fabrik. Men först dagen därpå.
A.L Kishore: Lyssna på mig. Använd andra handen. Titta på mig, gör såhär. Du måste hålla i håret i vänsterhanden.
Vi tror att vi ska få komma till deras fabrik. Men det är något som inte stämmer. Personerna som är här blir instruerade att sätta sig och jobba, men verkar inte riktigt veta vad dom ska göra.
Fabriksägare: Nej nej inte sådär.
Kvinna: Sir, ska jag sy? Sir, ska jag sy?
Vi inser ganska snabbt att det vi får se är en iscensatt bild, som företaget verkar ha anpassat för vårt besök. Men vi har fortfarande chansen att få besöka två andra fabriker, som ännu inte svarat.
Företagen som säljer löshår i Sverige ville inte säga från vem de köper, bara från vilket land. Men några av dem säger en sak till. De pratar om att deras hår är etiskt, och ett av bolagen går ännu längre. ”Vi säljer Fairtrade-hår...” ”...som du kan bära med stolthet”.
Till: Hairtalk Sverige
Från: Ida Nordén
Sen funderade jag lite på Fairtrade-märkningen, vilken märkning är det ni använder er av och vad innebär den?
----------
Till: Ida Nordén
Från: Hairtalk Sverige
Jag hänvisar att du tar alla frågor med det tyska huvudkontoret så jag inte svarar fel på något.
----------
Till: Ida Nordén
Från: Hairtalk International
Up to our knowledge there is no „fair trade“ standard existing for the hair industry.
We don’t mark our products with a „fair trade“ logo or wording.
(Så vitt vi vet existerar ingen Fairtrade-märkning för hårindustrin. Vi har ingen Fairtrade-märkning på våra produkter.)
Men när vi testar att som kund kontakta Hairtalk i Sverige, med precis samma fråga, får vi ett helt annat svar.
----------
Till: Hairtalk Sverige
Från: Ida Nordén
Jag undrar vilken fairtrademärkning ni använder er av?
----------
Till: Ida Nordén
Från: Hairtalk Sverige
Kort sagt innebär vår fairtrademärkning att kvinnorna som ”odlar” hår och klipper av det, får betalt av Hairtalk.
Tyska huvudkontoret känner inte till någon Fairtrademärkning, och ingen av Fairtradeorganisationerna har utfärdat någon märkning på hår. Men vi ska ändå försöka hitta det hår som kallas för Fairtrade av vissa och etiskt av andra.
För att göra det behöver vi än en gång ge oss ut på den indiska landsbygden. Men till skillnad från Non-remy-hår som samlas från hårborstar, frisörgolv och sopor, kommer det här håret från ett och samma ställe.
Här i ett tempel på landsbygden utanför Chennai samlas pilgrimer tidigt på morgonen. Utanför på den heta asfalten ligger högar av hår och torkar i solen. Många är här för att be, och andra är här för att göra ett offer.
Man: Vår dotter var väldigt sjuk.
Reporter: Är hon sjuk?
Man: Vi har avgett ett löfte till Gud om att raka av oss håret. Hon hade vattkoppor. Det är en väldigt känd gud.
Reporter: Har du haft långt hår?
Man: Båda har haft långt hår.
Att offra något till gudarna är en gammal hinduisk tradition här. Att offra sin skönhet kan vara ett sätt att ge tillbaka till Gud när man upplever att man blivit bönhörd, eller ett sätt att få hjälp med en svår situation.
Kvinna: Min dotter hade vattkoppor, därför gav vi ett löfte till Gud.
Reporter: Har du låtit håret växa för Gud?
Man: Ja, i ett år.
Man: Vi offrar det. Vad som händer med det sen vet jag inte. Vi kommer hit, sen har vi fullgjort vår plikt.
Man: Mitt barn var sjukt, så vi gav ett löfte. Det finns flera andra löften.
Reporter: Varför måste du raka av håret?
Man: För att vi inte har några tillgångar. Hade vi haft det så hade jag gett en gåva, men det har vi inte.
Många av dem som är här är fattiga. Flera av dem ber oss om mat. Men det är viktigt för många att komma hit och offra sitt hår. Därför betalar de själva för att ta sig hit. Och de flesta betalar till och med en avgift för att få skänka sitt hår, på 50 rupier, motsvarande runt 6 svenska kronor.
Kvinna: När min man skadade benet avgav vi ett löfte. Vi lovade att offra håret om han blev bättre, och det blev han.
Reporter: Vet du vart ditt hår tar vägen?
Två kvinnor: Nej.
Reporter: Hur känns det?
Tjej: Jag vet inte. Det känns kallt.
Reporter: Känner du dig glad?
Tjej: Det är massa känslor. Ansiktet känns konstigt.
Reporter: Känns det bra eller dåligt?
Tjej: Jag vet inte.
Panjami, tempelanställd: Vi rakar av håret, vi knyter ihop det och stoppar det i kollekten.
Panjami: Sen är mitt jobb klart.
Reporter: Och sen?
Panjami: Jag vet inte. Vi lämnar det till kollekten. Sen kommer några och samlar in håret, torkar det, lägger det i säckar och skickar till nästa led i kedjan. De säger att det skickas utomlands.
Det är tempelhåret som kallas etiskt och Fairtrade. Det är förstås svårt att exakt avgöra vad som är etiskt eller inte och för vem?
Människorna här offrar sitt hår av religiösa skäl, och företagen hänvisar till deras fria vilja. Men en sak går i alla fall att slå fast. Påståendet att de får betalt stämmer inte. Det är istället templen som får betalt. Och för dem har det blivit big business. Men det är omöjligt för oss att reda ut exakt var pengarna hamnar.
Just det här templet vill inte säga exakt hur mycket de tjänar på håret, men att det rör sig om några miljoner dollar per år, och att pengarna går till drift att templen. Andra, större tempel tjänar betydligt mer, men uppger att pengarna från det offrade håret delvis går till välgörande ändamål och sociala projekt.
Men produktionen slutar inte här. Den har bara börjat. Och värdet på råvaran som offrats här ska komma att stiga enormt från att det lämnat templen och tar sig vidare genom produktionsleden.
I den här fabriken pågår just den här dagen det första steget i arbetskedjan som ska förvandla tufsigt hår till skinande hårförlängning. Kvinnorna som jobbar här sorterar stora högar av hår, reder ut och vänder det rätt. Det är extremt varmt i lokalerna, och håret sticker i halsen redan efter några minuter.
Reporter: Det är varmt, men ni har ingen fläkt?
Kvinna: Om vi använder fläkt nyser vi bara.
Kvinna: Vad hjälper det att tänka att det är jobbigt? Man måste ju överleva. Det hjälper inte att klaga.Reporter: Du arbetar allts här inne, och arbetarna där ute? Hur ser du på arbetsförhållandena?
Mr. Sadan, platschef Shanmuga Hair: Kan du förtydliga?
Reporter: Hur tror du att arbetarna har det?
Mr. Sadan: De har det bra. De kommer från väldigt fattiga familjer. De flesta av dem har aldrig jobbat för nåt annat företag. De har varit här i över tio år.
Reporter: Får de tillräckligt betalt?
Mr. Sadan: Ja, det tycker jag nog. Ja, de får väldigt bra betalt.
Asia Floor Wage Alliance, en sammanslutning av asiatiska fackkföreningar och människorättsorganisationer har räknat ut att en månadslön i Indien bör ligga på knappt 19 000 Rupier (drygt 2300 svenska kronor), för att man ska ha en chans att kunna leva på sin lön.
Men i den här regionen i Indien är minimilönen för de som jobbar i hårbranschen mellan 8 och 9 000 Rupier, runt 1100 svenska kronor.
Mr Sadan: Vi betalar runt 9 000-10.000 rupier i månaden.
Reporter: Är det en bra lön?
Mr Sadan: För dem är det bra.
Reporter: Vad menar du med ”för dem”?
Mr Sadan: De kommer från fattiga byar. Det här är deras första jobb, så det är en bra inkomst för dem.
Reporter: Vad ligger en dålig lön på?
Manager: Runt 6 000 är en dålig lön.
Reporter: Vad tjänar du?
Kuttiyama: 6000 rupier.
Reporter: Räcker det?
Kuttiyama: Nej, det räcker inte.
Reporter: Vet du var håret tar vägen och hur mycket de får för det?
Kuttiyama: Nej, det vet jag inget om. Vi gör bara vårt jobb, utöver det vet jag inget.
Reporter: Varför har du sjal?
Kvinna: Ska jag ta av den?
Kvinna: Det är för att man andas in damm.
Reporter: Hur mycket tjänar du?
Kvinna: Bara 6 000.
Reporter: Varför arbetar bara kvinnor här?
Mr Sadan: De kan mer om hår.
Reporter: Gör kvinnor det?
Mr Sadan: Ja. De flesta företagen har i huvudsak kvinnliga arbetare.Det är nog 90 % kvinnor och 10 % män.
Reporter: Skulle inte män klara arbetet?
Mr Sadan: Jo, men de skulle begära mer i lön. Totalkostnaden blir högre.
Reporter: Så ni kan betala kvinnor lägre löner...
Mr Sadan: Ja ja.
Enligt platschefen jobbar kvinnorna här sex dagar i veckan. Flera av kvinnorna själva berättar att de tjänar 6000 rupier, drygt 700 svenska kronor. Det är två tredjedelar av minimilönen och långt mindre än den lön fackförbunden beräknat att man behöver för att kunna leva på det man tjänar. Något som är en mänsklig rättighet.
Det här tempelhåret, som ska vara etiskt upphandlat, ger de som jobbar en timlön på bara knappt 4 kronor i timmen. Ett av företagen som är stora i Sverige är Great Lenghts. De påstår själva att de har 100% etiskt hår, men fabriken här uppger att de vid flera tillfällen sålt till Great Lenghts distributör.
Vi söker Great Lenghts, för att höra vad de har att säga om detta. Senare återkommer fabriken till oss och nu säger de att de flesta av kvinnorna inte jobbar indisk heltid, och att de därför får lägre löner än vad platschefen sagt.
George B Cherian: Hallå.
Fotograf: Det låter bra.
Vi åker vidare till ytterligare en fabrik, en av Chennais största, för att se om villkoren ser annorlunda ut där.
George B. Cherian, VD Raj International: Hårindustrin har växt de senaste 37 åren och vår marknad har utökats med många länder.Vi handlar med uppemot 56 länder. Vi handlar både med remy och non-remy-hår. Remy är benämningen på hår som donerats till templen. Världens främsta tillverkare av löshår köper alltså sitt hår från oss.
De företag vi pratar med säger att de köper majoriteten av sitt hår från upparbetade distributörer. Men tillgången och efterfrågan varierar och vid hög efterfrågan kan även de som har fasta leverantörer tvingas köpa av andra. Det är därför svårt att fullt ut veta varifrån varje hårtofs kommer. Eller ännu hellre vilka fabriker håret passerat på vägen till Europa.
George B. Cherian: Det är inte så mycket direkthandel i den här branschen. Det gör ofta via olika distributörer. Produkten kommer alltså inte direkt från ursprungskällan. Den går genom många led.
Han berättar för oss att han har svenska kunder. Han säger också att det finns många distributörer som köper från dem, och som sen säljer vidare till märken i Skandinavien, bland annat Great Lenghts. Efter intervjun får vi tillåtelse att besöka fabriken.
När vi kommer dit dagen därpå möts vi av en fabrik som ser bättre ut än de vi tidigare besökt. Det finns fläktar i taket, man garanterar att alla tjänar över minimilönen och kvinnorna på golvet har alla munskydd mot de dammande hårresterna.
Arbetet är mer systematiserat. Här arbetar kvinnor vid olika stationer. Några sorterar, andra kammar, några tvättar, några syr och några färgar. Det finns till och med en station där kvinnorna enbart jobbar med att plocka löss.
Avdelningschef: Här delar vi in håret utifrån färg, struktur och längd.
Här gör man en ordentlig färgindelning: svart, färgat, grått och så vidare...
Reporter: Vad får de som arbetar här i lön?
Avdelningschef: 9000. Baserat på hur mycket de producerar. Det baseras på produktivitet och kvalitet.
Avdelningschef: Det är en möjlighet för kvinnor från landsbygden. De flesta kommer från landet.
Vi får inte gå in i alla rum, och får framförallt ingen chans att prata med dem som arbetar här.
Reporter: Kan vi gå dit in?
Platschef: Vi går ner en våning.
Reporter: Varför inte in dit?
Vi är ständigt påpassade av cheferna, men när jag och cheferna går undan för en pratstund ber jag min indiska kollega försöka komma åt och prata med kvinnorna.
Madhavan Pillai, frilansjournalist: Jag pratade med ganska många. Först och främst berättade de att de fick munskydden i dag. Och lönen är 5500. När de är lediga får de avdrag på lönen. De flesta har varit där i nio, tio år. Ingångslönen är 5 500. Men arbetsledaren sa tidigare att lönerna låg på 8 000-9 000 rupier. Tjejerna som stod bredvid skrattade åt det.
Madhavan Pillai: De har ett övervakningssystem. De har många kvinnliga säkerhetsvakter från ett internationellt säkerhetsbolag. Det var en vakt per våning.Jag pratade med en kvinnlig vakt och frågade varför hon var där. Hon sa: ”Vi kontrollerar att de inte stjäl något från fabriken.” De blir alltså övervakade.
Madahavan Pillai: När vi kom in i salen ställde sig alla upp och hälsade. Det var väldigt udda.
Reporter: Ja.
När vi efteråt ber företaget kommentera de låga lönerna säger de att de som får 5500 rupier i månaden, alltså cirka 670 kronor, inte jobbar heltid. De säger också att maskerna alltid är en del av arbetarnas utrustning, men att vissa väljer att inte ha dem.
Det finns svenska företag som kallar håret de säljer för både etiskt och Fairtrade. ”Etiskt” kanske är ett tänjbart uttryck. Men några saker kan vi slå fast.
En stor del av allt hår från Indien kommer från hårsamlare. Det håret kommer från hårborstar, spill från frisörer och sopor, insamlat av människor som inte har någon som helst ekonomisk trygghet eller några rättigheter.
Det övriga håret kommer från tempel, skänkt av religiösa människor som själva ofta betalar en mindre avgift till templen. De gör det för att uppfylla sin religiösa plikt. Håret passerar genom fabriker och distributörer som inte sällan anställer specifikt kvinnor från landsbygden, i många fall med löner långt under indiska minimilöner.
Det är många som vill sälja det här håret i Sverige. Några av dem är noga med att kalla sitt hår etiskt, bland annat Great Lenghts, ett namn vi stötte på flera gånger i Indien. Trots upprepade försök att få en intervju, vill ingen på företaget i Sverige prata med oss. Istället får vi ett svar via mejl från huvudkontoret i Italien.
De skriver att de jobbar nästan uteslutande med två fabriker i Indien, där de har full koll på att villkoren för all produktion är goda. Vid hög efterfrågan köper de av ytterligare en distributör, skriver de, men svarar inte på frågan om hur de kan kontrollera de externa leverantörerna och villkoren som råder hos dem.
Det företag som gått längst och kallat sitt hår Fairtrade är Hairtalk. Och de är villiga att ställa upp på intervju. I Norge får vi träffa en delägare i företaget, och den som ska ha bäst koll på Hairtalks verksamhet i Norden.
Dag Fredrik Ramberg, delägare Hairtalk: Vi har främst nischat in oss på marknaden för hårförlängningar. Men det senaste året har vi inriktat oss på hairwear och alopecia, de mer medicinska aspekterna av hårförlängning.
Dag Fredrik Ramberg: Att upphandlingen är etisk är viktigt, för det har ju blivit en stor bransch. Det berör människor i samhället i Indien, men även på andra platser där människor lever i nöd, människor får håret stulet, människor som blir skalperade efter sin död. Det är mycket hemskt som händer så fort det handlar om pengar. Det gör ju att tempelhår känns bättre ur ett etiskt perspektiv eftersom det håret är offrat frivilligt.
Reporter: Samtidigt vet ju inte de som offrar håret vad som händer med det.
Dag Fredrik Ramberg: Nej, det vet de inte. Och tidigare brändes ju det offrade håret bakom templen.
Uppgiften om att Hairtalks hår är Fairtrade har spridits i både deras egna kanaler och hos de salonger som erbjuder håret till sina kunder. Marknadsföringen med Fairtrade har funnits i flera år men sedan vi börjat höra av oss med frågor om märkningen har företaget tagit bort den.
Reporter: Ni har ju marknadsfört ert hår som Fairtrade i Sverige och Danmark trots att det inte är det, varför har ni gjort det?
Dag Fredrik Ramberg, Hairtalk: Vi har ändrat i allt reklammaterial till ”etiskt handlat”, och beklagar misstaget. ”Fair trade”-märkningen är en miss som vi borde ha kontrollerat mer noggrant. Vi strävar efter att leva upp till de etiska ramverken men att benämningen ”Fairtrade” förekommit är ett fel som vi korrigerat, både när det gäller broschyrer och i all skrift. Vi har även ringt upp alla återförsäljare för att få det ändrat på alla plattformar.
Reporter: Men varifrån kommer då den här uppgiften som att kvinnor som odlar håret får betalt?
Dag Fredrik Ramberg, Hairtalk: Som jag har sagt kommer ju pengar samhället tillgodo i samband med att offerverksamheten numer genererar pengar. Det är den ersättning jag syftade på. Men nån ersättning utgår inte direkt till dem som skänker tempelhår.
Reporter: Men hur...För du berättar att ni jobbar mycket med etisk handel, men vad betyder det i ert fall?
Dag Fredrik Ramberg: ”Etisk handel” kan betyda mycket, men för mig betyder det att medvetet vilja rätt. När det gäller själva införskaffandet handlar det ju som sagt om en religiös procedur där håret tidigare brändes.Men att det nu används till hrförlängningar gynnar ju samhället där. Det tycker jag är en mer etisk sida av saken. Och längre fram i processen, när håret blir färgat och så vidare, då handlar det om arbetstillfällen, där arbetarna har bra arbetsförhållanden. Barnarbete förekommer inte. De har bra arbetsmiljö. Och det tycker jag är bra, jämfört med hur andra som inte arbetar har det. Så angående ”etiskt” anser jag med tanke på hur insamlingen sker…så har min leverantör bekräftat till mig att när det gäller bearbetningen av håret så råder goda förhållanden.
Hairtalk gör sina färdiga hårförlängningar i en fabrik i Kina, det är därifrån de har intyg på att personalen ska få schyssta löner och arbeta under goda villkor. Men den första delen av processen, sortering, kamning och tvätt, det som sker i Indien, den vet man ingenting om när vi frågar.
Reporter: Hur är förhållandena på de arbetsplatserna?
Dag Fredrik Ramberg: Syftar du på arbetsförhållandena som råder på de företagen? Det måste jag nog kontrollera, för de bitar som jag har dokumentation på är där vår produktion börjar, det vill säga från köpet av tempelhår till färdig produkt.
Senare återkommer han och säger att de inte köper sitt hår från någon av de fabriker vi varit på. Men vi får inte veta från vilka de köper, eller hur villkoren ser ut där. Han säger också att personen på kundtjänst, som angav att Fairtardemärkningen innebär att kvinnor som odlar hår får betalt, var felinformerad och att det inte är något som de haft i sina interna direktiv.
Företag i den här branschen inser att hår är en speciell vara och att det finns ett behov av att prata om det etiska i att köpa någon annans hår. Men vad som är etiskt, och vad som inte är det, är inte något absolut mätbart.
Det vi däremot vet är att källorna till det hår som hamnar i Sverige är många. Bara i Indien kan håret komma från alltifrån sopor till frisörsalonger till tempel.
Det som kallas mest etiskt är det offrade, där den religiösa plikten utgör en helig allians med stora multinationella företag. När detta hår flyter genom produktionsleden är det inte ovanligt att de som arbetar på golvet får mindre betalt än vad som är lagligt.
Dessutom är det en marknad som bygger på en produkt som inte går att producera av företagen själva. Därför är det svårt att följa varje hårtofs, och veta exakt var den hamnar. Det gäller också för de företag som säljer håret, vilket gör att ditt 100 procent etiska och spårbara hår, kanske inte alltid är så spårbart. Och Fairtrade är det definitivt inte.