Redan 2010 började reportern Magnus Svenungsson undersöka saken och talade bland annat med den siste östtyske ambassadören i Sverige Erich Wetzl som bekräftade att fångar var en viktig del av den östtyska produktionsapparaten.
Men då fick vi lägga ämnet åt sidan.
Dock hade vi kontakter med tyska Westdeutsche Rundfunk som beslöt att gå vidare.
Sommaren 2011 sände WDR ett konsumentreportage om Ikea som delvis handlade om hur politiska fångar arbetat för möbelkoncernen. Bland annat hade de begärt ut handlingar från den dåvarande östtyska hemliga polisen, Stasis arkiv. De intervjuade också några tidigare politiska fångar. Men reportaget väckte ingen större uppmärksamhet i Tyskland.
Vintern 2012 återupptog Uppdrag granskning arbetet. Även vi begärde ut handlingar med anknytning till Ikea från Stasis arkiv BStU (www.bstu.de). Det finns ett särskilda formulär på deras hemsida man kan använda, bland annat för forskare och journalister.
Stasidokument måste förstås behandlas med försiktighet.De är skrivna med särskilda syften. Men de ger en viktig inblick och eftersomIkea var ett viktigt företag för DDR:s utrikeshandel höll säkerhetsorganetnoggrann kontroll på affärsförbindelserna. Där finns en blandning avreseberättelser, affärsbedömningar, personbeskrivningar och rena ekonomiskarapporter. Men Stasi har även kommit över interna Ikeadokument.
Vi sökte också dokument via utrikesministeriet (för dokumentation om DDR:s utrikeshandelsbolag AHB Holz und Papier) och det tyska riksarkivet, Bundesarchiv (www.bundesarchiv.de).
Vi letade också efter information från lokala arkiv i Sachsen och Thüringen (bla www.sachsisches.staatsarchiv.de).
Tidigt fick vi höra talas om att Ikeasoffan Klippan gjordes i Waldheim i Sachsen.
Waldheim har haft fängelser sedan 1700-talet och har stått modell för tyska fängelser i allmänhet. Under DDR-tiden fanns periodvis över 4000 fångar i fängelset. Under 1980-talet cirka 1500. Genom kommunkontoret i Waldheim fick vi kontakt med tidigare anställda i möbelfabriken. De bekräftade att Klippan gjordes där. För dem var det också självklart att fångar arbetade. Enligt FN är det också helt legitimt att människor arbetar i fängelse. Skillnaden här är när det gäller politiska fångar, dvs människor som dömts för att ha utnyttjat sina mänskliga rättigheter, inte för att ha begått brott.
Det svåraste var att hitta tidigare fångar. Och framför allt att hitta fångar som visste att de arbetade för just Ikea. Fångarna gjorde mindre delar, inte hela möbler. Och de arbetade för de östtyska företagen, inte direkt för företag i väst.
Dessutom var det viktigt att veta att de var just politiska fångar och inte vanliga kriminella.
Det finns flera organisationer som arbetar för tidigare förföljda och med upplysning om hur det var under den kommunistiska tiden i DDR: Menschenrechtzentrum Cottbus, Union der Opferverbände Kommunistischer Gewaltherrschaft, Vereinigung 17. Juni 1953 liksom informationscentra i gamla fängelser som till exempel i Hohenschönhausen i Berlin.
Med hjälp av dem och med hjälp av forskare som skrivit om fångarnas tvångsarbete och just om hur politiska fångar arbetade hittade vi till slut fångar som arbetat i fängelser under den tid Ikea köpte från DDR. Via en forskare fick vi bland annat tag i en man som visste att möblerna de gjorde skulle till Sverige eftersom dokumentation på svenska var knuten till leveranserna.
En annan svårighet var att inte alla fångar vill prata om den tiden och just från fängelset i Waldheim fick vi bara tag på politiska fångar från före 1970 dvs före den tid då vi vet att Ikea började få soffan Klippan därifrån. Däremot kan själva uppmärksamheten nu leda till att vi sådan personer hör av sig.