Hur fick ni idén till reportaget?
Tanken växte fram under hösten. I samband med valrörelsen i september 2014 besökte vi bland annat Filipstad i Värmland, där kommunalrådet uttryckt farhågor över det stora antalet flyktingar som kommit till kommunen. Där träffade vi flera nyanlända med uppehållstillstånd som fastnat på flyktingförläggningarna. Trots den statliga planen, trots etableringsreformen, var det något som inte fungerade.
Hur arbetade ni – vilka arbetsmetoder använde ni?
Vi bestämde oss tidigt för att åka ut och träffa de som reportaget skulle handla om. De nyanlända som väntar. På Restad gård i Vänersborg träffade vi Samir, som redan då bott där i över ett år. Det var en lång process för att vinna hans förtroende. Vi gjorde också tidigt intervjuer med de ansvariga: förre integrationsministern, chefen på Arbetsförmedlingen och kommunalrådet i Vänersborg.
Parallellt läste vi in oss på regelverket kring etableringsreformen. Vi kontaktade arbetsförmedlare och insåg att etableringen fått stora konsekvenser för myndigheten.
För att nå ännu djupare använde vi oss av våra kunskaper inom databasjournalistik.
Vilka typer av källor använde ni?
Förutom öppna intervjuer och muntliga källor vilar reportaget på två stora databaser som vi byggt upp under arbetets gång. Den första databasen har vi skapat med uppgifter från flera myndigheter och organisationer: Migrationsverket, samtliga länsstyrelser, SCB och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Vi har gått igenom samtliga överenskommelser som staten tecknat med landets kommuner (cirka 270 avtal) och fört in uppgifter om antal platser och datum för avtalets tecknande. Därefter har vi kunnat dra flera slutsatser utifrån de insamlade uppgifterna. Hur fördelas platserna över landet? Vilka kommuner upplåter flest respektive minst antal platser i förhållande till sin folkmängd? Vilken partifärg har kommunerna? När tecknades avtalen?
Den andra databasen byggdes även den upp utifrån flera källor: folkbokföringsregistret och lägenhetsregistret. När Samir berättade för oss om erbjudandet att köpa en falsk adress bestämde vi oss för att undersöka hur det såg ut i hela landet. Vi hittade tidningsuppgifter om fenomenet, men det visade sig att ingen myndighet satt på hela bilden. Inte ens Skatteverket, som enbart arbetade utifrån enskilda fall, ofta baserat på tips från fastighetsägare.
Den enda framkomliga vägen var ett specialskriva en databasfråga, som sedan kunde köras mot en kreditupplysningsdatabas. Den 27 februari körde vi frågan och fick resultatet med alla adresser i Sverige där ett stort antal personer var folkbokförda, varav en stor andel visade sig vara nyanlända.
Efter att vi filtrerat listan satt vi med ett 70-tal lägenheter där nyanlända såg ut att trängas i stort antal. Vi visste dock inte hur stora lägenheterna var och det var svårt att bedöma rimligheten i det vi såg.
Svaret på den gåtan hittade vi hos Lantmäteriet, i det så kallade Lägenhetsregistret.
När vi samkörde alla våra olika registeruppgifter hade vi till sist en komplett lista över fenomenet och kunde börja söka kontakt med personer som var skriva på adresserna.
Stötte ni på några problem? I så fall vilka?
En mängd svårigheter har kantat projektet. Frågan är känslig och de nyanlända vi träffat är ovana vid hur svenska medier arbetar och vad publiceringar kan få för konsekvenser. Det har tagit tid att bygga förtroende. Egentligen har det bara varit möjligt tack vare teamets egna språkkunskaper och vana att arbeta i känsliga miljöer.
Vilka deltog i arbetet?
Lina Makboul och Henrik Bergsten har varit reportrar. Johan Källström klippte reportaget. Fotografer var Henrik Hjort, Martin Brundin, Ola Christoffersson, Magnus Tingman, Torkel Wennman och Jan Eliasson. Sirnir Einarsson gjorde grafiken.
Hur lång tid tog arbetet?
10 veckor.