Stefan Löfvens mantra, ordning och reda i flyktingmottagningen, är egentligen en paradox, kanske en chimär. För varför skulle människor, som med livet som insats, försöker ta sig till ett annat land, inrätta sig i ett system och följa det som står skrivet i reglerna? Många vägrar.
Därför blir ett stort antal personer, som fått nej på sin asylansökan, kvar i Sverige. Och murar som ska hålla människor utanför blir aldrig så täta att de kan stänga alla ute. Desperata människor hittar håligheterna.
Flyktingfrågan delar Välfärdssverige
Nästan ingen fråga är så polariserande och skapar så många aggressioner som den som handlar om vårt förhållningssätt till människor utifrån, som vill in i vårt välfärdssamhälle.
In i det längsta försökte Stefan Löfven och regeringen upprätthålla självbilden: Sverige är generöst och vi bygger inte murar, som Stefan Löfven sa i sitt uppmärksammade tal på Medborgarplatsen i Stockholm. Ett tal han höll strax efter att en hel värld berörts av den döde treårige pojken Alan Kurdi, som flutit iland på en strand i Turkiet.
Åsa Romsons tårar
Men det som hände kort därefter var att Stefan Löfven och hans regering, sten för sten, började bygga murar. Först med retorik. Sverige är fullt, vi står inför en systemkollaps. Sedan kom kulmen presskonferensen den 24 november, som lär bli historisk.
Åsa Romson grät och Stefan Löfven presenterade förslag, som aviserade att Sverige nu var med i tävlingen inom EU om att göra det så svårt och oattraktivt som möjligt för asylsökande att ta sig hit. Budskapet blev förvirrande, det skiftade till sin motsats snabbt som en blinkning. Vad var den röda tråden? Var stod regeringen? Var fanns Alan Kurdi och det han symboliserade?
”Vi har gjort vårt”
Stefan Löfven har formulerade två centrala bevekelsegrunder för att ”minska trycket på flyktingmottagningen”, som det hette innan man övergick till att tala om volymer. Den ena är att Sverige under lång tid varit det mest generösa landet i Europa när det gäller att ta emot flyktingar. Det skälet kan han tacka den förra regeringen och Miljöpartiet för, som drev igenom den politiken. Det andra argumentet är att vi har gjort vårt, nu är det de andras tur.
Så har Stefan Löven velat flytta frågan till EU och lägga ansvaret där. Han och migrationsminister Morgan Johansson har åkt skytteltrafik till Bryssel för att övertyga EU:s medlemsländer om rättvis fördelning. Men det hade Tobias Billström och andra migrationsministrar dessförinnan gjort i åratal utan att komma någon vart. Det står fortfarande skrivet i stjärnorna hur EU ska lösa det som kallas flyktingkrisen.
Lämmeltåget till SD
Under de här dramatiska veckorna, när Sverige transformerades till ett land som skulle driva en migrationspolitik, som Gustav Fridolin kallade skit, gjorde Sverigedemokraterna inte mycket väsen av sig. De behövdes inte. De kunde i lugn och ro parkera sig på första parkett och lyssna till när de andra plötsligt började tala samma språk som de själva.
Inget av de andra partierna har samma utgångspunkter eller samma ideologi som Sverigedemokraterna, som per definition vill stänga gränser. Men det väljarna hör är att de andra säger samma saker, vilket normaliserar Sverigedemokraterna och får dem att växa.
Vad som händer på längre sikt med lämmeltåget till Sverigedemokraterna, efter att de övriga partierna, utom Vänstern och Centern, står för en mycket hårdare flyktingpolitik, återstår att se.
DÖ dödades
Det var inte ordning och reda i Alliansen heller. Trots att Anna Kinberg Batras vurm för uttrycket är lika stort som Stefan Löfvens. I oktober månad tog Allianspartierna utan vidare död på Decemberöverenskommelsen, som ingåtts under högtidliga former kryddat med ansvarsretorik om att Sverige måste styras. Och att det skulle ske utan att Sverigedemokraterna hade något finger med i spelet.
Decemberöverenskommelsen som skulle ha fyllt ett år den 27 december och hållit i ytterligare sju, blev bara tio månader gammal.
Den skickades till dödsbädden på Kristdemokraternas riksting, som oväntat röstade för att DÖ skulle skrotas. Bara timmar senare kom själva dödsbudet, proklamerat av Anna Kinberg Batra. Plötsligt, som om inget hänt, utan några riktiga förklaringar, var DÖ död och begraven. Som om ett handslag över blockgränsen bara var en lek, som inte betydde något.
Det var bäddat för anklagelser om svek och löftesbrott efter Alliansens omilda behandling av DÖ. Men Stefan Löfven låg ganska lågt, det blev inte så mycket käbbel för att tala med Löfven. Taktiken bakom var nog inte storsinthet utan snarare insikten om att utan DÖ krävs mer av samarbete över blockgränsen.
M gjorde upp med Reinfeldt-eran
Efter att ha förpassat DÖ till den plats där moderate upprorsmannen Finn Bengtsson ansåg att den hörde hemma, kunde Anna Kinberg Batra med lättare hjärta åka till Karlstad och möta ombuden på partistämman. Nu slapp hon få sin auktoritet utsatt för prövningen att hålla emot när partikamrater krävde att bli befriade från DÖ:s bojor.
Istället kunde hon ägna kraften åt att slita loss partiet från det förflutnas bojor och säga farväl till den migrations- och flyktingpolitik som Fredrik Reinfeldt stått för. Den relativt nya moderatledaren kunde lämna Karlstad med råg i ryggen och med ett nygammalt parti, som gjort upp med Reinfeldt-, Borg-eran och i stora delar återgått till gamla positioner. Nu skulle hon gå i täten för en hårdare flyktingpolitik, vilket hon också lyckades med.
Blir MP kvar i regeringen?
Stefan Löfven har varit inne på att flyktingkrisen är över, långt färre har de senaste dagarna tagit sig till Sveriges gränser. Men vad som sker med flyktingströmmarna framöver kan varken han eller någon annan veta. Om Socialdemokraterna bedömer att det behövs ännu hårdare tag? Klarar Åsa Romson av ännu en presskonferens med tårar i ögonen?
Vilket kraftuttryck efter ”skit” ska Gustav Fridolin gömma sig bakom efter ännu ett beslut han inte vill stå för? Det är svårt att se att Miljöpartiets riksdagsgrupp och kommunpolitiker skulle acceptera ytterligare ett steg mot begränsningar av asylrätten.
Så även om partitopparna vill hålla sig fast vid regeringsmakten lär de bli tvungna att släppa taget om Stefan Löfven vill göra som Anna Kinberg Batra och stoppa asylinvandringen helt. Då försvinner det tidigare argumentet att utan Miljöpartiet i regeringen hade det blivit ännu värre. Hårdare än ett totalstopp kan det knappast bli.
Frågorna inför 2016
Dramatiken fortsätter in i nästa år. Spricker regeringen? Blir det mera samarbete över blockgränsen? Fortsätter Sverigedemokraterna att växa? Hur ska alla de som kommit till Sverige få bostad, jobb och utbildning? Ska Socialdemokraterna vika sig för trycket och tillåta låglönejobb?
Blir det någonsin ordning och reda?