En tonårsflicka kommer springande längs den lugna villagatan, hon har inga skor och skriker efter hjälp. En granne släpper in henne och ringer polisen. Flickan berättar att hon låsts in och misshandlats med tillhyggen under natten, eftersom pappan hade upptäckt att hon har en pojkvän.  

”Han frågade mig om jag var rädd. Sen slog han mig mot huvudet och sa att han skulle döda mig med kökskniven”, säger hon. 

Dödshot, strypgrepp och piskningar. En majoritet av barnen som levt med hedersförtryck har blivit utsatta för fysiskt våld i större omfattning, visar SVT:s granskning av hundratals domar från hela landet. Bland förövarna finns pappor, mammor och syskon. 

Det är ingen som vet hur många barn som lever under hedersrelaterat förtryck och våld. Men SVT:s granskning av domar som gäller tvångsomhändertagande av barn på grund av problem i familjen, visar att 67 av 437 LVU-domar – 15 procent – handlar om barn som växer upp med hedersförtryck och våld. 

I flera månader har SVT följt de omhändertagna flickorna för att granska hedersförtrycket och våldet i Sverige. Flickorna vi följt är ensamma – de har fastnat i en ständig loop av förtvivlan. 

Oftast pappan som slår

Domarna som SVT granskat gäller 100 omhändertaga barn och tonåringar. De flesta är flickor där familjen utsatt dem för fysiskt våld. Oftast är det pappan som slår, som ensam förövare. En fjärdedel av barnen berättar att mamma också slår.  

Flera lagskärpningar har gjorts de senaste åren – mot äktenskapstvång, barnäktenskap och könsstympning, och straffskärpning för brott med hedersmotiv. Ändå har väldigt få av fallen SVT granskat lett till någon fällande dom för misshandeln, främst på grund av att barnen inte vågar vittna. 

– Det är ett massivt tryck från familjen, släkten och syskonen som gör att de tar tillbaka, förminskar, bagatelliserar våldet, säger Devin Rexvid, forskare vid Stockholms universitet, som undersöker socialtjänstens insatser i hedersärenden. 

Duschad i iskallt vatten  

En flicka, som inte ville bli bortgift, berättar i förhör: 

”Mamma sa: 'Istället för att förstöra mitt liv kan du hellre dö'. Hon satte mig i duschen med iskallt vatten. Sedan slog hon mig med en metallslev på smalbenen. Och med en mobilsladd över ryggen som om jag var en slav”. 

Ändå tar flickan tillbaka vittnesmålet innan rättegången. Tidigare studier har visat att hedersutsatta ungdomar ofta inte är beredda att söka hjälp. Men de kan tvångsomhändertas enbart baserat på orosanmälningar.  

– Det har skett att även äldre, flickor upp till 19 år, i enstaka fall omhändertas. Det har setts som ett sista försök att rädda dem från att bli bortgifta eller könsstympade, säger Devin Rexvid.  

”Kontrollerade av samhället istället” 

En av dem är Aisha. Hon är förbannad. Inte på sin familj som slagit henne hela livet – utan på samhället. Hon har vuxit upp med hedersförtryck och tortyrliknande misshandel. Samtidigt har hon stått emot trycket att gifta sig. 

- Soc sa att jag var så modig, att jag vågade lita på dem. Men jag blev bränd.  

Aisha menar att de som skulle skydda henne istället behandlat henne som en förövare.  

SVT har granskat socialtjänstens insatser för ungdomar som utsätts för allvarligt våld av sina familjer, för att upprätta släktens heder. När Aisha omhändertogs skickades hon till ett låst statligt ungdomshem, som drivs av Statens institutionsstyrelse (Sis). Inte för att hon gjort något fel, utan för att det fanns höga murar så att släkten inte skulle kunna bryta sig in. 

– Det är en skam i sig att dottern befinner sig i samhällsvård, hon är illojal, hon är olydig. Vad ska vi säga till släktingarna, det är vanhedrande i sig. Så av den anledningen gör man sitt yttersta för att komma åt henne, säger Devin Rexvid som forskar om hedersvåld och förtryck. 

”En akut åtgärd”

Aisha är inte ensam. SVT:s granskning visar att socialtjänsterna vid åtminstone 20 tillfällen de senaste åren placerat hedersvåldsutsatta ungdomar på Sis-hem bara för att skydda dem från sina uppsökande släktingar. Exempelvis när deras boenden röjts eller när de själva valt att rymma eller när de har blivit kidnappade tillbaka hem. 

– Generellt skulle jag vilja säga att vi inte använder Sis-placeringar, det är en akut åtgärd, säger socialchefen i den kommun som ansvarar för Aishas skydd. 

Vi kan inte publicera vilken kommun det rör sig om för då ökar risken att Aisha kan bli hittad av sin familj. 

Socialtjänsten: Enda sättet att skydda 

I en bandinspelning som SVT lyssnat på säger socialsekreteraren till Aisha att de valde att placera henne inlåst på Sis-hem för att skydda henne från släktingar som skulle vilja ”ta henne”. 

– Frivilliga insatser funkade ju inte. De hittade ju dig. Det var det enda stället som fanns. Det enda stället som Sverige har att erbjuda när det gäller inlåsning av ungdomar är Sis. 

Chefen har fått ta del av inspelningen men vill inte uttala sig om hur de resonerade i Aishas falll. 

Om priset är att ungdomen tappar förtroende för er, är det då värt det?  

– Det kan vara värt det, det förtroendet få man i så fall bygga upp igen.  

SVT har granskat nästan 70 LVU-domar om hedersförtryck och våld och hittat fall där flickorna uppgett till rätten att de är så rädda för att bli inlåsta på Sis igen att de hellre vill återvända hem. En av flickorna släpptes och är sedan dess försvunnen.  

– Man byter ju bara förtrycket de har upplevt. De har ju varit kontrollerade i sin hemmiljö och blir nu kontrollerade av samhället istället, säger Johanna som driver ett företag som skyddar utsatta barn.  

Har tappat förtroendet 

Som för många andra ledde Sis-placeringen till att Aisha rymde, och förlorade sitt sista förtroende för socialtjänsten. Hon gömmer sig nu någonstans i Sverige. Hennes socialtjänst har fortfarande ingen fungerande lösning. 

– Är det något jag kommer ha med mig livet ut så är det sveket som soc gav mig. De tog mig från ett hem med våld, från en kontrollerad miljö. De placerade mig i ett Sis-hem fyllt med våld. Du kan inte bli mer kontrollerad än att du blir så frihetsberövad som jag blev.  

Maria har också blivit bränd av socialtjänsten. Men hon har ingen annanstans att vända sig.  

De flickor vi har följt under hösten gömmer sig. Men alla vi har träffat har någon gång fått sina gömställen röjda – av myndigheterna. 

 Maria blev bortgift i Sverige under sommarlovet mellan åttan och nian. Hon flyttade in till sin mans familj men sen övertalade hon sin pappa om att få komma hem igen och bo hemma tills hon var 18.  

– Varje gång när han brukade komma till oss då brukade han våldta mig. Min familj brukade lyssna när jag skrek varje natt. Det kändes som att alla var döva när jag behövde hjälp. Mamma var helt döv när jag skrek. 

Maria lyckades fly. Men det tog en lång tid innan hon kunde känna sig fri. Och ingen av hennes föräldrar blev dömda för misshandeln, polisutredningen lades ner i brist på bevis. 

Behöver lära sig mer 

Alla myndigheter, även polisen, behöver mer kunskap för att kunna hjälpa unga som lever under hedersförtryck. Det menar Hilda Ramsten, polis på Origo.  

- Det är verkligen inte alla ärenden som går till polisen, tvärtom ganska vanligt att man väljer att backa från en anmälan, säger hon. 

1 300 polisanmälningar, från januari till september i år, har kodats med en hedersmarkering. Men var fallen hamnar är väldigt olika. Beroende på om anmälan rör till exempel misshandel, hot eller barnfridsbrott kan de landa hos olika myndigheter. Det här har gjort att den samlade kompetensen om hedersrelaterade brott är spretig, och skiljer sig markant på olika enheter inom polisen.  

Få fall leder till åtal 

Att få en hedersutsatt person att våga gå mot sin familj och anmäla, vittna och lämna är svårt.  

– Om jag anmäler, oavsett om de hamnar i fängelse, kommer jag ändå jagas hela livet av mina farbröder, säger en flicka som SVT följt i hedersgranskningen. 

Hilda Ramsten berättar att polisanmälningar ofta följs av långa processer där ungdomar behöver landa i ett beslut. För polisen kommer ofta ingen vart utan att personen vill vara med.  

– Det finns en annan dimension som jag hört flera ungdomar uttrycka. De menar att det nästan är tryggare att vara i våldet, i familjen, för då har man kontroll över vad som händer, vem som vet vad, vad som är på gång. 

Viktigt att lyssna på de som utsätts 

Hon menar att det därför är väldigt viktigt att vi börjar lyssna på de som utsätts. 

– Det händer ju att man väljer att istället ta sig hem på egen hand. Det här tror jag att myndigheterna kan vara ganska dåliga på att förstå. 

För att skydda flickor som utsatts för hedersrelaterat våld och förtryck tar man ofta till alla medel. Socialtjänsten fråntar dem mobiltelefoner, sociala medier och i vissa fall skolan. Allt för att deras våldsamma familjer inte ska komma åt dem. 

– Jag var tvungen att be om att få gå i skolan, men jag fick inte, säger Sara, 16, som blev omhändertagen av socialtjänsten tidigare i år. 

Många av de vi träffar beskriver skolan som en fristad. Här är man fri från familjens regler och kontroll. 

– Hos min pappa och den släkten anses inte utbildning som något en kvinna ska ta del av, säger Aisha. 

Flickor som tagit hjälp av myndigheter beskriver därför ofta hur de känner sig svikna när omhändertagandet från socialtjänsten innebär att de inte får gå i skolan under långa perioder – skolan skulle ju vara deras väg ut. 

Flickor har röjts – och dödats 

Ett annat sätt som många av flickorna blir svikna på är att deras gömställen blir röjda, av myndigheterna. 

– Tre gånger är det kommunen som har röjt mig. Jag slutade att lita på kommunen, tro på dem. Jag vågar inte, säger Maria. 

Vi har gått igenom 30 fall av personer som gömts på grund av hedersvåld – och röjts. Det handlar bland annat om hedersutsatta som placeras i städer där släktingar bor, att adresser blir läckta eller att polisanmälan skickas hem till föräldrarnas adress. 

Att gömda personer röjs har visat sig kunna få katastrofala konsekvenser. SVT har hittat fall där kvinnor både försvunnit och dödats – efter att deras gömställen röjts av myndigheter. 

Ibland är det någon som personerna litar på som gett efter för familjens påtryckningar och berättar var den hedersutsatta är. Något myndigheterna missar är att familjemedlemmar kan ha ett egenintresse i att röja sina barn, systrar, barnbarn. För om de hjälper någon som vänt sig till myndigheter har de också brutit mot familjens heder. Många gånger står det mellan att ge upp information mot att själva bli misshandlade.  

Experter och poliser säger att det även är lika vanligt att flickorna röjer sig själva, det kan vi även se i vår granskning.   

Många rymmer hem  

Amal var 16 år när hon övertalades att gifta sig med en man från hemlandet. Han misshandlade henne i flera år, innan hon till slut lyckades fly. Det var för ett halvt liv sedan, men hon blir fortfarande röjd emellanåt och lever därför ett liv på flykt. 

– Jag har tappat min tillit till rättsväsendet om jag ska vara ärlig. 

Hon har vänt sig till andra kvinnor och flickor i samma situation. De har träffats på stödboenden och skyddade boenden, och hjälper varandra med allt från skjuts till skydd. 

Några av dem vi följt har börjat om med en ny identitet och på en ny ort. De vill berätta att det går att leva sitt eget liv. Från landets skyddsboenden kommer röster med glimtar av hopp.  

15-åringen som levt inlåst uppmanar: ”Vi måste bli modigare och ta hjälp”.   

”Jag hade bara behövt hjälp att ta första steget, att någon skulle se, tidigare”, säger 19-åringen.  

25-årigen är glad att hen lever: ”Jag är en hbtqi-person och kommer från en klanstruktur, ni förstår”.   

De alla är överens: De måste berätta för att folk ska förstå och det är viktigt att våga ta hjälpen för att orka bygga upp ett nytt liv. 

Maria och Amal bor nu i egna lägenheter och har jobb och nya sammanhang. De vågar inte berätta för någon varför de har skyddad identitet – det räcker med att rykte ska ta fart för att de ska jagas igen. 

– Jag tycker att kommunerna måste skaffa sig bättre kunskap. Varje papper de hanterar är ett liv, säger Maria. 

Aisha, Maria och Amal heter egentligen något annat.