En kvinna sitter i ett provrum med mobilen i handen. Inför en sluten grupp på Facebook berättar hon att hon är i butiken för att prova ut kläder till sitt barns begravning, men behöver hjälp för att klara av situationen. Inom några minuter har hon fått respons från andra sörjande föräldrar. Kramar, hjärtan och konkreta råd från andra som delar hennes erfarenheter.
– Det är ett förfärligt exempel men visar tydligt hur hon kunde få kontakt med gruppen, just där och då när hon behövde det, säger Ylva Hård af Sergerstad, docent på Göteborgs universitet.
Träffar andra med samma erfarenheter
Kvinnan i provrummet är ett exempel från hennes forskning om hur föräldrar hjälpt varandra i stödgruppen “Vi som förlorat barn”. Studien visade att många hade ett stort behov av att prata om sin förlust, men kände att det var svårt att vara så öppna som de önskade med vänner, familj och bekanta. Men i stödgruppen fanns en stor och omedelbar tillgång till andra med samma erfarenheter.
Många upplevde att det är lättare att blotta sig för okända.
Inte alltid riskfritt
SVT har i dag berättat om Klara, som använder livesändningar som terapi för sin psykiska ohälsa. Ylva Hård af Segerstad läser några kommentarer som lämnas i hennes flöde och konstaterar att de kommer från människor som är engagerade och intresserade i hur hon mår.
– Jag tror att det är en viktig sak. Även om det råkar vara en person du aldrig har träffat så känner man att det är ett stöd och ett engagemang. Det är viktigt för oss människor att inte vara ensamma.
Kan det finnas risker med att så öppet beskriva sina svåraste problem?
– När du väl har släppt ifrån dig informationen så har du inte längre kontrollen. Det är en sak att berätta något i ett samtal och en annan att dela bilder eller svåra upplevelser i ett format där det kan återskapas, förvanskas och spridas vidare, säger Ylva Hård af Segerstad.
Se dokumentären ”Leva live” om fenomenet att leva delar av livet i direktsändning.