St Botvid-krematoriets föreståndare Thomas Kvarnström bär och sprider askan från en avliden i minneslunden i Huddinge – utan begravningsceremoni.
Det är inte ovanligt längre. Och det handlar inte om personer som saknar anhöriga; dem sörjer kommuner och Svenska Kyrkan för att begrava.
– I dag har vi fem direktkremeringar, det är varje vecka nu, säger Thomas Kvarnström.
Från två till åtta procent
För drygt tio år sen begravdes färre än två procent utan ceremoni, i dag är de nära åtta procent. Det innebär att kroppen forslas från sjukhuset direkt till kremering, och ofta till anonym spridning i minneslund.
Men de regionala skillnaderna är stora. Det är mer traditionsbundet i Småland och på Gotland, med drygt 5 procent utan ceremoni, och minst i våra storstäder och i Dalarna som toppar statistiken med tio procent. Detta sker ofta efter den avlidnes egen önskan, men det finns andra orsaker.
– Det vanligaste är att man inte har haft någon stor relation med den avlidne under livstiden, eller att anhöriga inte kan komma överens om en ceremoni, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund, som tagit fram statistiken.
Sverige unikt globalt sett
Att avfärda alla ceremonier är unikt för Sverige. Andra länder saknar statistik i ämnet, eftersom det är så ovanligt, säger Ulf Lernéus.
– Jag tror att det handlar om att vi är extremt individuella i Sverige, att vi kan fatta många beslut utan att omgivningen har starka vare sig religiösa eller traditionsbundna invändningar.
Han säger att begravningstraditioner är en spegel av samhället och våra relationer. Själv tror han att trenden fortsätter, och att vi kommer att välja att begrava utan ceremoni i upp till 15 procent av fallen inom några år.
Thomas Kvarnström i Huddinge vågar inte gissa vartåt begravningsvindarna blåser i framtiden. Men han tror själv att det är viktigt med ett värdigt avslut när en människa har levt färdigt, hur man än väljer att markera det.
– Personligen tycker jag att alla är värda någon slags ceremoni till sist, säger Thomas Kvarnström.