Det räcker att någon säger ordet fest för att Pontus ska känna stark ångest.

– Det är som en cocktail av alla situationer som jag tycker är jobbiga. Hög musik och mycket folk. Man ska dansa och träffa nya människor.

Hans problem började redan som barn. Han beskriver det som en rädsla för att synas och i allra värsta fall sticka ut.

– I skolan ville jag sitta längst in så att mitt ansikte inte skulle synas så mycket om jag fick en fråga jag inte skulle kunna svara på. Jag var rädd för att få kritik och har alltid haft svårt att ha ögonkontakt. Att prata med tjejer var jag livrädd för.

Mobbade för att må bättre själv

I tonåren hanterade han sin ångest genom att lägga på en slags mask.

– Jag hade en macho-fasad och försökte vara kaxig och cool. Jag tänkte att det var så man var när man var självsäker. Jag började till och med mobba en kille, som varit en av mina få vänner, för att må bättre själv.

Efter några år i arbetslivet började han jobba på ett lager som låg 1,5 timme från hans hem. Till jobbet samåkte han med några andra killar som hade en hård jargong.

– Jag försökte komma bort från den där macho-attityden och jag ville inte att de skulle skämta om mig. På jobbet försökte jag att ha koll på allas blickar och om jag varit på toa länge så försökte jag avgöra om de pratade om mig när jag kom ut.

Det monotona och stressiga jobbet tillsammans med den sociala pressen blev för mycket.

– Jag gick in i väggen totalt. Jag hade använt energi som jag inte hade, det gick åt så mycket energi att vara på helspänn och läsa av andra.

”Har känts som en kvinnosjukdom”

Pontus har haft kontakt med vården i många omgångar och upplever att han många gånger inte blivit tagen på allvar.

– Man vill inte tro på att jag mår så dåligt som jag gör. Jag har fått höra att psykiska besvär är så mycket vanligare bland kvinnor, så det har känts lite som en kvinnosjukdom. Det har aldrig känts okej att vara ömtålig som kille.

Till slut fick han hjälp med antidepressiva, kom i kontakt med psykolog och började i gruppbehandling för sin sociala fobi.

– Första gången jag var i min sociala fobi-grupp så var det en wow-upplevelse, det var så häftigt att det alla berättade om var precis det jag upplevde. Det var som att de var jag allihop. Det är så viktigt att folk vet var de ska söka hjälp och även att det finns en acceptans för att det är okej att må dåligt.

Vill vara öppen

Pontus är gift sedan över tio år tillbaka. Under deras första fem år tillsammans sa han ingenting om hur han mådde på insidan. Men hemligheten tärde på relationen och till slut var Pontus tvungen att berätta.

– Det är en extrem skam och jag har alltid tänkt att jag ska jobba bort mina problem. Men nu har jag försökt med en ny strategi och vill vara öppen.

Pontus hoppas att fler börjar prata om sin psykiska ohälsa, inte minst män. I dag kan han prata med sin fru om hur han mår, och ibland med sina föräldrar. Men att skaffa nya vänner är fortfarande en kamp.

– Ända sedan jag slutade gymnasiet så har det känts jättesvårt att skaffa nya vänner.

Under flera år gick han regelbundet till en psykolog men den kontakten blev han av med för något år sedan. Att betala själv för att träffa en psykolog privat ser han inte som en möjlighet rent ekonomiskt.

– Jag tror att det hade gjort stor skillnad med en psykolog. Jag skulle verkligen behöva någon att prata med, vi behöver inte ens träffas, bara prata.

TV: Se Bästa mannen i SVT Play – Fredrik Önnevall träffar kända svenska män och pratar manlighet och maskulinitet