De svenska ubåtarnas verksamhet omgärdas av omfattande sekretess och det hänger ihop med att ingen ska veta var, hur och när en ubåt kan slå till. När SVT besöker ubåten HMS Gotland i Norge inför en Nato-övning hålls mycket av tekniken ombord dold av tygstycken och tejpremsor.

– Vår största styrka är att vi är osynliga. Det bidrar till en osäkerhet. Bara hotet av att det finns en ubåt är den stora nyckeln här, säger fartygschefen Viktor Moberg.

Agerar autonomt

I reportaget beskriver han hur ubåtens besättning på 35 personer agerar helt på egen hand när de väl kastat loss och dykt ner i djupet.

– Jag får ju ett uppdrag och ett område att röra mig i. Sedan löser jag min uppgift helt själv.

Ofta handlar det om uppdrag på två veckor, då besättningen är avskurna från omvärlden.

– Grunden är att det är svårt att nå en ubåt när den väl har dykt, radio funkar ju inte nere i vattnet. Det är enstaka tillfällen som vi går upp och lyssnar av om någon i land har något till oss, men det är ju stora tidsintervall mellan de tillfällena, säger Viktor Moberg.

I ubåtens vapenrum är torpedtuberna laddade och enligt fartygschefen på HMS Gotland bär fartyget alltid med sig en ”standardbestyckning” av minor, lätta torpeder för ubåtsbekämpning samt tunga torpeder som kan sänka stora örlogsfartyg.

– Det är en kraftig bomb på hundratals kilo sprängämnen. Den kan sänka det mesta, säger Viktor Moberg.

Ökad arbetsbelastning

Han uppger att det svenska ubåtsvapnet haft allt mer att göra under de senaste åren när säkerhetsläget skärpts, och arbetet har delvis förskjutits:

– Det har blivit lite mer av den övervakande delen, säger Viktor Moberg.

Finns det ökad risk för krockar och incidenter när ni blir mer aktiva?

– Nej, inte mer än vanligt, det är vi vana att hantera. Sen får man se om läget blir mer provokativt i framtiden, men det får vi hoppas att det inte blir.