En septembermorgon för fem år sedan vinkade Hassan av sin fru och deras tre barn, elvaåriga Muhammad, nioåriga Salwa och sexårige Abdulmana och satte sig på en båt mot Europa. Sedan dess de inte setts igen.

– Jag visste att det skulle dröja, säger Hassan Osari. Men jag trodde att det skulle ta ett år eller två, inte fem.

Han var rädd att barnen skulle drunkna om han satte dem på den ostadiga gummibåten och tänkte att det var säkrare att åka ensam. Då, i början av hösten 2015, fick alla som flydde från Syrien permanent uppehållstillstånd och möjligheterna till familjeåterförening var goda.

”En svensk kanske inte ens klarar det”

Men sedan dess har det blivit svårare. Eftersom Hassan Osaris ansökan inte registrerades inom tre månader omfattas han nu av krav på att kunna försörja sig själv, sin fru, de tre barnen och ha en lägenhet som är tillräckligt stor för dem alla.

– Det är klart att det är mitt ansvar att försörja dem, säger han. Men de kräver att jag måste tjäna 24 000 efter skatt plus hyra och ha ett förstahandskontrakt. För vilken flykting som helst är det svårt, om inte omöjligt. En svensk kanske inte ens klarar det.

Hassan Osari arbetar som mekaniker i Stockholm. Men där hittade han inget boende som var tillräckligt stort för familjen och skaffade därför en lägenhet i Bollnäs, 27 mil bort. Men två hyror och pengar till familjens uppehälle i Turkiet blev för mycket för hans lön som mekaniker.

En omöjlig ekvation

Nu vet han inte vad han ska göra för att kunna leva tillsammans med barnen.

– De kan inte komma hit och jag kan inte resa dit för Turkiet ger mig inget visum. Det är en omöjlig ekvation, säger han.

– Jag kom hit för att trygga mina barns framtid. För att de skulle växa upp i ett tryggt land, långt från krig och elände. Om jag inte kan ge dem något finns inget kvar för mig i Sverige​.