”Vi är arga, inte snälla, vi är homosexuella, nu ska sjukdomsstämpeln bort, annars blir processen kort!”

Den talkören mötte Barbro Westerholm när hon, som nybliven generaldirektör, 1979 klev ut i Socialstyrelsens trapphus på Banérgatan 87. Trappan var fylld med ockupanter, som samlats i protest mot att homosexualitet var klassad som en psykisk sjukdom.

– Mina medarbetare hade frågat om de skulle kalla på polis för att köra bort dem men jag sade att det var ju inte lösningen, jag måste veta vad de vill, säger Westerholm, i dag riksdagsledamot för Liberalerna, när hon 40 år senare tänker tillbaka på händelsen.

”För mig var det så naturligt”

När hon pratade med kollegerna så framkom det att det inte var en ny fråga trots att den var okänd för henne. I fem år hade Socialstyrelsen fått krav om att ändra på klassificeringen. Att hon som generalsekreterare också hade makten att göra det var däremot något som Westerholm visste.

– Kan kärlek mellan människor, oavsett om de är av samma eller motsatt kön, vara en sjukdom? Det var för mig självklart att det här skulle strykas, säger hon.

– Jag fattade inte hur stort det var, för för mig var det så naturligt.

Måste försvara framsteg

När ockupanterna insåg att det inte hade något motstånd att vänta från Westerholm så blev det lite ”pyspunka”, säger hon själv. Hon utlovade regelbundna möten tills det att frågan var löst men några möten blev det inte, för det tog bara fyra veckor.

Den 27 september 1979 skrev Westerholm på och tre veckor senare, den 19 oktober, vann beslutet laga kraft.

När hon jämför med i dag så säger hon att i princip så finns all lagstiftning som behövs. Men homofoba fördomar förekommer fortfarande och skrapar man lite på ytan så dyker de upp, säger hon,

– Jag är stolt över det vi har gjort, samtidigt så inser jag att vi hela tiden måste vara på vår vakt och försvara det.