De tidigare utfrågningarna i konstitutionsutskottet, KU, med förra infrastrukturministern Anna Johansson och förre inrikesministern Anders Ygeman bekräftade i allt väsentligt att informationsgivningen inom regeringskansliet under den s k IT-skandalen varit behäftad med omfattande och allvarliga brister.
Både Anna Johansson, som var ansvarigt statsråd för Transportstyrelsen, och statsminister Stefan Löfven har hela tiden framhållit att de inte fick någon som helst information om säkerhetskrisen förrän i ett mycket sent skede. Deras respektive statssekreterare var informerade, men av olika skäl förde de inte informationen vidare.
Uppenbart att Anna Johansson inte hade kontroll
Det är uppenbart att Anna Johansson varken hade kontroll eller insyn i den myndighet hon formellt ansvarade för. Statsrådet ansvarar också för att arbetsrutinerna fungerar vid det egna departementet. Allt talar därmed för att KU kommer att kritisera Anna Johansson, eller ”pricka” henne, i det granskningsbetänkande som presenteras i början av juni.
Men också statsminister Stefan Löfven löper risk att bli kritiserad av KU. I ett tidigt skede informerades hans statssekreterare Emma Lennartsson av Säkerhetspolisen om IT-skandalen vid Transportstyrelsen. Men informationen nådde aldrig fram till Stefan Löfven, som vid flera tillfällen understrukit att han på grund av ärendets allvarliga naturligtvis borde ha fått information om det inträffade långt tidigare.
Ytterst ansvarig som statsminister
Som statsminister är han ytterst ansvarig för att regeringsarbetet fungerar. Han är också högste chef för statsrådsberedningen och om rutinerna där är bristfälliga eller otillräckliga är han ytterst ansvarig. Den som utgår från KU:s tidigare praxis kan alltså därmed dra slutsatsen att Stefan Löfven i det kommande granskningsbetänkandet kommer att kritiseras av KU, eller som det brukar heta, ”ej undgå kritik”.
Mycket talar för att även Socialdemokraterna är beredda att skriva under på detta. Det här är dock mera osäkert eftersom vi närmar oss valet och ingen idag vet hur upphetsat det politiska läget är i juni när KU-ledamöterna ska underteckna granskningsbetänkandet. Samtidigt kan man konstatera att IT-skandalen förlorat en hel del av den politiska sprängkraft som ärendet hade på sensommaren och tidig höst förra året. Det är alltså inte lika politiskt farligt för regeringssidan att medge brister idag, som förra sommaren.
Inga uppgifter eller dokument har heller avslöjats som visar att statsministern tidigt känt till skandalen, försökt mörka den eller haft andra kontroversiella kontakter i ärendet. Kvar är det formella ansvaret för bristerna i hanteringen. Det kan nog både han och Socialdemokraterna acceptera som slutpunkt för den här affären.
Svårt för Alliansen att plocka röster ur krisen
Som majoritetsförhållandena ser ut i Riksdagen vore det förstås en enkel sak för oppositionen att ta i med storsläggan mot statsministern. Alliansen och Sverigedemokraterna förfogar över majoriteten och kan skriva vad de vill. Men ett sådant granskningsbetänkande skulle snabbt kunna skjutas ner som ren partipolitik. Ett blocköverskridande utlåtande har väsentligt större tyngd, även om det är mjukare formulerat. Därför har också Socialdemokraterna inte bara ett intresse, utan också en stark förhandlingsposition när granskningsbetänkandet ska skrivas. Deras ingång blir att försöka hålla tillbaka alltför långtgående kritiska skrivningar i utbyte mot sitt stöd för betänkandet. Det har skett förut och kan ske igen.
Vad som också talar för att det faktiskt blir gemensamma skrivningar är att KU de senaste tre åren har lyckats lägga fram i huvudsak eniga granskningsbetänkanden. Det hörde tidigare till ovanligheterna, men har alltså nu ägt rum tre år i rad. Det är en styrka för den konstitutionella granskningen, som tidigare kritiserats hårt för partipolitisering.
För de borgerliga partiledarna är det också en acceptabel utväg. De hade chansen förra hösten att avsätta Stefan Löfven på den här frågan, men valde att backa ur. Höstens opinionsmätningar visade dessutom att det snarare var Löfven som vunnit på krisen än allianspartierna. Särskilt många röster tycks alltså inte finnas att hämta i en fortsatt politisk konflikt kring Transportstyrelsen. I det läget vill oppositionen knappast utlösa en regeringskris några månader före ett riksdagsval?