Stefan Löfven (S)
– Efter sex år som partiledare har han blivit allt tryggare i debatterna. Han är säker på slagorden och kommer trumma in sådant som att ”Socialdemokraterna genomför det största trygghetsprogrammet i modern tid”, säger Elisabeth Marmorstein.
– Sedan bottnar han väl i den arbetarkonservativa profil Socialdemokraterna vill gå till val på med ingredienser som det starka samhället och pragmatiskt gråsosseri. Han får minus för att han lätt blir irriterad och för att han inte är så rapp i repliken.
Ulf Kristersson (M)
– Moderatledaren har gjort en stor sak av att vara “den vuxne i rummet” och vinnlägger sig därför om en resonerande debattstil där han lyssnar in motståndarens bästa argument och är skicklig på att bemöta dem med egen politik. Baksidan av att vara vuxen är att han sällan blir en slugger och riskerar därför att hamna i skymundan när alla debatterar mot varandra, säger Elisabeth Marmorstein.
Jimmie Åkesson (SD)
– Jimmie Åkesson är en mycket säker och slagfärdig debattör som har haft många år på sig att slipa argumenten när han blir ansatt. Sedan har han den stora fördelen att han kan slå lika hårt mot alla. Inte sällan blir han som en kritisk recensent av de andra debattörerna, säger Elisabeth Marmorstein och fortsätter:
– Han får minus för att han kan framstå som en smula arrogant och sarkastisk när han attackerar “sjuklövern” för att ha kört Sverige i fördärvet.
Isabella Lövin (MP)
– Som gammal journalist har hon inte ett långt liv av politiska debatter bakom sig men hon börjar bli allt säkrare som debattör. Hon brusar sällan upp utan behåller lugnet. Ett minus är att hon inte riktigt verkar trivas i de här sammanhangen, just kanske för att hon är lite av en “icke-politiker”. Men det gör också att hon framstår som lite ljum jämfört med de andra. Den riktiga glöden ser man inte så ofta, säger Elisabeth Marmorstein.
Annie Lööf (C)
– En av de mer självsäkra debattörerna. Hon är tydlig, repliksnabb och bottnar väl i partiets politik. Hon tar ofta mycket plats, vilket förstärks av att hon mer än gärna riktar in sina angrepp på Stefan Löfven, säger Elisabeth Marmorstein.
– Hon får minus för att hon inte överraskar så ofta utan är ganska förutsägbar. Sedan är hon inte så rolig, hon får sällan till de där allra fyndigaste replikerna.
Jonas Sjöstedt (V)
– En av de skickligaste och mest ideologiska debattörerna som kan bli ganska känslosam när han får prata om det han brinner för – som ökad jämlikhet. Även han har fördelen att kunna slå åt flera håll, även mot regeringspartierna, särskilt nu när den sista budgeten är lagd, säger Elisabeth Marmorstein.
– Han får ett litet minus för att han kan bli lite lätt raljant i replikskiften. Han får också passa sig för att inte framstå som för aggressiv, det gillar inte tittarna.
Jan Björklund (L)
– Även Jan Björklund är en av de skarpaste och mest rutinerade debattörerna som är snabb i repliken och säker på sin sak. Han är dessutom rolig och brukar ha med sig några minnesvärda oneliners. Ett potentiellt minus är att han verkat lite trött på sistone, vi får se om han fått upp ångan tills debatten börjar. Sedan är han inte den bästa lyssnaren utan kör sitt race, säger Elisabeth Marmorstein.
Ebba Busch Thor (KD)
– Hon är så verbal och debattsäker att man nästan glömmer att hon leder ett parti som riskerar att åka ur riksdagen. Sitter inte i riksdagen själv och missar partiledardebatterna där, det gör att hon tar för sig ordentligt när hon väl får chansen, säger Elisabeth Marmorstein.
– Baksidan av att vilja mycket är förstås att hon kan bli lite övertaggad och därmed framstå som för hetsig. Hon får se upp så att det inte uppfattas som att hon avbryter de andra, det är sällan en vinnande strategi.