• Vi begärde ut alla beslut hos tillsynsmyndigheten IVO, som rör socialtjänsternas hantering av barnärenden under 2016, 2017 och de första nio månaderna 2018. Av de beslut vi fick gjorde vi själva en första gallring, för att få fram de ärenden som handlade just om socialtjänsternas agerande. Då fick vi fram 324 ärenden som handlade om 994 barn.
• Vi läste igenom samtliga och begärde ut kompletterande handlingar, för att förstå vad fallen faktiskt handlade om, vad som hänt och hur barnen drabbats.
• Därefter kodade vi samtliga ärenden utifrån olika kriterier. Bland kriterierna fanns huruvida det var barn som redan omhändertagits av socialtjänsten; om barnen farit illa på grund av att socialtjänsten agerat felaktigt och vilka orsakerna till begångna fel var.
• Majoriteten av utredningarna började som tillsyn (137 ärenden), därefter Lex Sarah-anmälningar (121 ärenden); där kommunerna själva slagit larm om att ett allvarligt missförhållande skett, eller att det funnits risk för det. En mindre del rörde anmälan eller klagomål från enskilda (42 ärenden) samt några övriga fall liksom återrapporteringsfall.
• Vi kodade vad ärendena handlade om; det var dels föräldrar som inte får insyn eller möjlighet att kommunicera med sina barn (14 st). Dels barn som kan ha skadats psykiskt eller fysiskt, eller utsatts för övergrepp. I den gruppen ingår också barn som är placerade på boenden (123 ärenden). Vi kodade också barn som har dött (2 ärenden) och om det handlat om brister i utredningar, outredda orosanmälningar, brister i familjehem etc. (120 st).
• En siffra som stack ut och som vi tyckte var intressant var att 150 barn hade farit illa, på grund av att socialtjänsten gjort fel: antingen inte agerat när de bort, eller agerat felaktigt. I vissa fall hade socialnämnderna missbrukat sin makt.
• Vi kunde också se att den siffran var högre 2017, det år då IVO gjorde en riktad tillsyn av placerade barn och då fann brister i 47 av 50 kommuner, i många av fallen innebar bristerna att omhändertagna barn for illa.
• Parallellt med arbetet med databasen gick vi igenom mediarapporteringen de senaste åren kring fall som uppmärksammats. Vi tittade framför allt i lokalpress och gjorde utifrån detta en annan databas som låg till grund för att hitta och ta kontakt med personer som var berörda.
• Vi gick också igenom domar, genom sökningar i databasen Acta Publica, för att finna fall där barn råkat illa ut, trots att kunskap om misstänkta missförhållanden funnits hos socialtjänsterna. Så hittade vi både Tina och Eddies mamma Rebecca Wagerland, som är med i reportagen. Alicia anmälde själv hur hon blivit behandlad till IVO och hennes fall finns med i vår databas.
• En sak som vi uppmärksammade under arbetet var vikten av att Lex Sarah-anmälningar görs av socialtjänsten, vid allvarliga missförhållanden eller risk för det. Men inte i något av de tre fall som vi valde att titta närmare på hade kommunerna gjort Lex Sarah. Vi ställde därför frågan till IVO om hur många kommuner som aldrig gjort en Lex Sarah, sedan IVO grundades 2013. Vi fick en lista med ett antal kommuner; vi dubbelkollade uppgiften och fick bekräftat att 51 kommuner aldrig gjort en Lex Sarah.