Detta kan tyckas märkligt. Vet vi verkligen inte hur mycket vi släpper ut?

Sanningen är att det finns uppemot ett tiotal olika sätt att beräkna utsläppen på – och alla har figurerat i debatten.

Den officiella siffran för 2012 var 57,33 miljoner ton, vilket innebär utsläpp på 6 ton per person och år. Då är alla utsläpp från användningen av fossila bränslen inom vårt lands gränser inräknade. Det är den siffran som hittills har använts vid FN:s klimatförhandlingar.

Skogen inte inräknad

Men då har man inte räknat in den svenska skogen som absorberar väldiga mängder koldioxid och följaktligen är en enorm kolsänka.

Skulle den tas med sjunker utsläppen drastiskt, till 14,3 miljoner ton eller 1,5 ton per person och år – en av de lägsta siffrorna för något land i världen.

Fast inom det nuvarande klimatavtalet, Kyotoprotokollet, är kolsänkor knappt medräknade, och de svenska regeringarna har dessutom valt att avstå från den biten, eftersom man inte velat sänka ambitionsnivån i klimatarbetet – vilket irriterat ett antal forskare.

– Skogen borde räknas in. Den har en enorm betydelse för klimatet. Detta är verkligheten och det är väl den som borde avgöra våra beräkningar, säger Hans Petersson, skogsforskare vid Lantbruksuniversitetet (SLU) i Umeå.

Kan baseras på konsumtion

Men det finns fler sätt att beräkna utsläpp, och ett som fått mycket uppmärksamhet på senare år är att basera utsläppen på vår konsumtion av varor.

Då belastas vårt klimatkonto även av utsläpp som uppstått vid produktion av importerade varor, och då åker våra utsläpp upp rejält i höjden, till 106,48 miljoner ton 2012, eller 11,15 ton per person och år, enligt Naturvårdsverkets kalkyler.

Det hela sjunker förstås om kolsänkan räknas in, men hamnar ändå på 63,45 miljoner ton, eller 6,64 ton per person.

Är konsumtionsmodellen den rätta? En stor del av miljörörelsen anser det. De hävdar att Sverige, liksom andra i-länder har lämpat över sin smutsiga produktion på de fattigare länderna.

Fast det resonemanget är väldigt förenklat, enligt Karl Hallding, forskningsledare på Stockholm Environment Institute (SEI). Han tar som exempel Kina, som har stor produktion av exportvaror.

Vem gör skitjobbet?

– Kineserna har sagt att ”vi gör skitjobbet åt er”. De flesta har köpt det argumentet. Men den drivande kraften bakom de kinesiska utsläppen har varit väldiga subventioner till den tunga industrin, särskilt stålindustrin, säger Hallding.

– Från 2006 har man sålt mycket av stålet utomlands, till mycket låga priser. Det har producerats med smutsig energi, främst kolkraft. Storyn är väldigt mycket annorlunda än att utsläppen skulle bero på att i-länderna är giriga. Ett mycket större ansvar vilar på Kina.

Men det finns ett sätt att göra beräkningen över importen mer rättvis – genom att räkna in klimatvinsterna från den svenska exporten.

Sveriges export kan räknas in

Beräkningsmodellen, med så kallade nega-utsläpp, har tagits fram av Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet. Hon konstaterar att utsläppen från den svenska produktionen av pappersmassa, stål och andra exportvaror är mycket små, och detta borde komma Sverige till godo i beräkningarna.

– Vi har en smutsig import, men det uppvägs mer än väl av vår rena export, säger hon.

Hennes siffror ger belägg för detta. När exporten tagits med i kalkylen sjunker utsläppen från elva till fem ton per person och år.

Skulle hennes metod dessutom kombineras med vår stora kolsänka blir utsläppen per person extremt små, under ett ton per år. Så långt vill hon själv inte gå, men hon anser att metoden med nega-utsläpp, där koldioxidsnål export belönas, är den mest sanna.

– Det är ett mer rättvist mått. Den rent konsumtionsbaserade beräkningen är missvisande, säger hon.