En allt större andel av riksdagspartiernas intäkter kommer från offentliga bidrag. Siffran för 2016 – den senast tillgängliga – var 62,6 procent, enligt Kammarkollegiet.

Två sidor av saken

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, anser att det finns två sidor av saken.

– Å ena sidan är det ett slags bidragsberoende, partierna har gjort sig själva beroende av partistöd. De ägnar mycket lite tid åt att skaffa pengar, utan har fullt upp med annat. Å andra sidan har de helt unika uppgifter i demokratin, det finns en rimlighet i att de får de här bidragen.

Han menar att partiernas organisationer är relativt små, samtidigt som medborgarna har högt ställda förväntningar på att de ska formulera färdigpaketerade lösningar på samhällsproblem – något som slukar mycket tid.

Bevara sin självständighet

Fördelen med bidragen är att de anses stödja demokratin, menar Magnus Hagevi som är professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.

– Partierna kan bevara sin självständighet och behöver inte sälja ut sig till rika donatorer, säger han.

Teoretiskt sett finns det också nackdelar, även om de inte gått att bevisa genom forskning.

– Den stora teorin är att partiledningen inte behöver lyssna lika mycket på sina medlemmar och vara trogen partiets ideal om den inte är beroende av medlemsavgifter, men en del forskning visar paradoxalt tvärtom – att medlemsdemokratin ökar med bidrag. Teoretiskt sett kan även partiernas engagemang för att få fler medlemmar minska om de inte är ekonomiskt beroende av dem.