Det tog sex dygn innan Christoffer Hjalmarsson fick sova ordentligt för första gången sen han började leva som hemlös. Han letade efter sovplats på Centralstationen, i garageutrymmen och under broar. 

– Jag blev knäpp. Första dagarna tänkte jag att nu skiter jag i det här. Första och andra veckan var extremt jobbiga.

“En otroligt god gemenskap”

Frågan är om han hade lyckats slutföra uppdraget om han inte hade träffat andra hemlösa som hjälper honom och som lär honom hur man överlever på gatan.

– Det här är människor vi går förbi utan att ägna dem en blick. Men det finns en otroligt god gemenskap där. De hjälper varandra och välkomnar en fort.

“Du måste vara lite dum i huvudet”

Trots att Hjalmarsson bara provade på att vara hemlös, och i slutändan hade ett hem att återvända till, så berättar han att han togs emot med öppna armar av andra hemlösa som han träffade.

– Människor som lever i den världen var inte skeptiska. De var glada att någon berättade deras historia. De sa “Det här är helt fantastiskt, men du måste vara lite dum i huvudet som gör det här”.

Hjalmarsson hoppas nu ge dessa hemlösa ett ansikte, och göra dem mer mänskliga.

– Jag ville göra dem mer komplexa och faktiskt se dem. Det finns en viss problematik när journalister som oftast tillhör en högre medelklass och bor i innerstan ska berätta om dessa människor. Därför ville jag själv gå ut och leva på det här sättet.