Ett tre centimeter långt ärr syns tydligt på vänster kind. Catherine Gardells problem började redan i tonåren. Hon beskriver sin familj som kärleksfull. Samtidigt var skolgången strulig.
Catherine Gardell var mobbad, försökte ta sitt liv och hängde med, vad hon själv beskriver som, ”halvkriminella grabbar”. Hon berättar hur hon som 16-åring blev hon vittne till ett rån mot en klockbutik, vilket ledde till att hon under en längre period levde med en hotbild.
– På den tiden anmälde jag allt till polisen men det ledde aldrig till något. Jag hade vänner som kanske inte alltid höll sig på rätt sida av lagen och kände att jag behövde någon som backade mig om det uppstod en våldsam situation. Jag kände mig helt enkelt tryggare med sådana personer omkring mig. Men det var en falsk trygghet, säger hon.
”Blåste av det i sista stund”
Några år senare var umgänget utbytt mot tungt kriminella gäng som Catherine Gardell kom i kontakt med via en vän. Hon beskriver själv att hon var mer delaktig än tjejer brukar vara i de här kretsarna.
Vid ett tillfälle fick hon exempelvis i uppdrag att hämta vapen som skulle användas i ett pågående gängkrig.
– Jag blåste av det i sista stund. Jag kände på mig att det var något som var fel. När vi skulle köra av motorvägen möttes vi av polisen, de hade haft span på oss.
”Hade de velat döda mig hade de gjort det”
Den misslyckade vapenleveransen fick konsekvenser. Ärret på hennes kind vittnar om hoten och misshandeln det andra gänget utsatte henne för, berättar hon själv. Enligt Catherine Gardell ska hon också ha blivit hotad med en pistol.
– Det jag minns var att jag tänkte att det inte spelar någon roll vad jag säger. Sedan minns jag inte så mycket mer än att jag stod på knä. Det var väl för att skrämmas eller markera, hade de velat döda mig hade de gjort det.
Incidenten med polisen och den pågående gängkonflikten fick Catherine Gardell att slutligen bryta med sitt kriminella umgänge.
– Jag levde ett dubbelliv, jag utbildade ju mig samtidigt. Jag riskerade hela min framtid. Skulle det ha hänt något hade jag varit rökt. Det blev en väckarklocka.
Hur gick det till när du lämnade?
– Det var ganska enkelt på grund av konflikten, några åkte in och några andra gick under jorden.
”Ett förlängt självskadebeteende”
När Catherine Gardell tänker tillbaka på de två åren hon spenderade med gängen är självdestruktivitet det första ordet som kommer upp.
– Jag utsatte mig för faror, det blev som ett förlängt självskadebeteende. Men det var också ett sökande efter tillhörighet. Ett sätt att fylla ett tomrum som jag alltid har haft inom mig. Jag är adopterad och under mina första år i livet hade jag inte någon anknytning till någon.
Tänkte du på brottsoffren?
– Självklart tänkte man så. Men samtidigt såg jag dem likvärdiga förövarna eftersom att det handlade om gäng. Jag tänkte att ger man sig in i leken får man leken tåla.
Men om oskyldiga drabbas?
– Det är självklart fruktansvärt när folk råkar illa ut. Men min upplevelse är att det oftast handlar om handlingar eller aktioner mot andra gäng. Om enskilda individer begår brottsliga handlingar i gängets namn brukar gänget ta ganska stort avstånd från den personen.
”Fler och fler tjejer är drivande”
Det har nu gått sex år sedan Catherine Gardell lämnade gängvärlden. I dag är hon gift, har barn och föreläser om sitt liv. Hon har också arbetat som behandlingspedagog på Linköpings kommun. Som kontaktperson och ”brottsförebyggande brobyggare” har Catherine kommit i kontakt med många unga tjejer som har farit illa. Tjejer som hon anser ofta glöms bort i debatten.
– Det är fruktansvärt tråkigt. Det börjar också bli fler och fler tjejer som faktiskt är ganska drivande och kan styra och ställa. Samhället har ju fokuserat på killarna och det här vet ju grabbarna om.