Det är 20 år sedan ytbärgaren Johan Steene kämpade på mörka kalla vatten för att rädda överlevande från Estoniakatastrofen. Minnena är fortfarande starka från dagen.
Johan Steene hade inte hunnit sova länge den där natten för 20 år sedan. Han var trött efter att ha ägnat hela kvällen till att träna ytbärgning i hårt väder.
Men när han väl var i helikoptern och insåg uppdraget fick han lägga känslorna och tankarna åt sidan.
– Vi slogs av att det var jättegrov sjö och väldigt mycket däcksbråte som låg och flöt i havet från Estonia. Det var plastmattor man går på, livflottar, rättvända och upp- och nervända, flytvästar och allt möjligt av plast. Ganska omgående när vi kom till området fick vi besked via radion att det inte fanns något organiserat upplägg. Beskedet var att leta rätt på något att göra och göra det. Det var inte så mycket känna eller tänka utan bara att utföra ett jobb, minns Johan Steene.
Anlände fyra timmar efter nödanropet
Det hade gått runt fyra timmar efter Estonias nödanrop när Johan och hans besättning från F15 i Söderhamn når olycksplatsen. De hittar snabbt en upp och nervänd flotte där sex människor fortfarande är vid liv.
En efter en plockar Johan upp dem. Det starkaste minnet han har från händelsen är när han tvingas hämta en kniv för att skära upp flotten där en sista person finns instängd.
– Jag var borta en stund från flotten för att hämta en kniv för att göra det här hålet och under den tiden upplevde jag själv att han säkert trodde att vi är på väg därifrån utan att ta med honom. Så jag har en oerhörd jäkt inom mig för att göra det snabbt och få komma tillbaka och berätta att vi inte glömt honom. Jag får upp honom ur det där uppskurna hålet och kramar om honom och säger att nu är du i säkerhet, det är nog det starkaste minnet, berättar han.
Hyllades som hjältar
Ytbärgarna hyllades som hjältar efter katastrofen, Johan fick också regeringens tack och flygvapnets förtjänstemedalj, men han har alltid varit noga med att lyfta fram hela besättningen. Det var tillsammans med dem som han också kunde bearbeta sina upplevelser.
– Vi var inte med om något hemskt. Det är de som var med på Estonia som var med om något hemskt, deras familjer, deras anhöriga och deras vänner var de som var med om något hemskt. Vi fick vara med och sprida lite ljus i det där hemska.
Erfarenheterna har fortfarande betydelse
Efter värnplikten utbildade Johan sig till ingenjör, idag är han egenföretagre och vd i en industrihandelsgrupp.
Men det räddningsarbete han fick vara med om har fått betydelse i livet.
– Det som man begriper är att vi alla är beroende av varandra. Vi måste förlita oss på att det finns någon som tar hand om oss om det händer något. Det är viktigt att vi är snälla mot varandra.